Ett konstnärskap synliggjort

Astri Bergman Taube är ett av många exempel på att det varit kvinnorna som i ett konstnärsäktenskap fått göra avkall på sin karriär till förmån för man och barn. När hon gifte sig trodde hon att hon gett sig in i ett äktenskap där hon skulle stå och arbeta hela dagarna i sin ateljé och Evert Taube skulle sitta i sin kammare och skriva. Det blev nu inte alls så, förutsättningarna för henne att kunna utöva sitt konstnärskap blev annorlunda som gift. Astri Bergman Taube fick ta hela ansvaret för hem och familj och för att få lite tid över till sitt konstnärliga arbete gick hon upp tidigt om morgnarna innan barnen vaknat. Evert Taube kände inte av några band, han befann sig ständigt på resor, vistades sällan hemma. "Jag har en mycket dålig egenskap", sa hon i en intervju. "Jag är nämligen plikttrogen. Det har varit dåligt för min konst." Många gånger när Astri Bergman Taube saknade beställningsuppdrag, levde familjen under knappa omständigheter. Till Evert skrev hon ett brev där hon bad honom sända pengar: "Ja en sak till jag har inte ett öre till mat och du vet här finns inget nu så jag vet inte vad jag ska göra sänd mig en 50-lapp är du snäll du kanske kan ordna det genast..." Om den långa vägen för henne att bli synliggjord som konstnär handlar boken Astri Bergman Taube - ett konstnärsliv (Warne förlag). Pia Schmidt de Graaf bygger till stor del sin text på Astri Bergman Taubes efterlämnade dagböcker och anteckningar som förvaras i Taube-arkivet på Göteborgs universitetsbibliotek. Ett intressant dokumentärt bildmaterial i svartvitt kompletteras med ett stort antal konstbilder i färg av Håkan Berg. 1920 befann sig Astri Bergman Taube i Paris för att tillsammans med väninnan Thora Klinckowström ägna sig åt skulpturstudier för Antoine Bourdelle. I den stora skandinaviska konstnärskolonin dök det upp en ny bekantskap, en svensk korrespondent från Nya Dagligt Allehanda - Evert Taube. Knappt ett år senare förlovade de sig på trappan till domkyrkan i Florens. Men Astris far, konstgjutaren Herman Bergman, tyckte inte att Evert Taube var någon lämplig make till hans dotter, så hon kallades hem till Stockholm. Thora Klinckowström blev kvar i Paris och gifte sig året efter med Nils Dardel. Efter hemkomsten från Florens sökte Astri Bergman Taube in vid Konstakademien och blev antagen. Hon skulle senare i intervjuer återkomma till hur mycket studietiden vid akademien betytt för henne, möjligheten att få utbilda sig innan hon gifte sig. Hur skönt det var att ha tillgång till material, ateljé och tid, tre saker som hon skulle komma att ständigt lida brist på. Efter fyra år återsåg Astri och Evert varandra i Stockholm. Han överöste henne med kärleksbrev och den här gången talade hon om för sin far att hon inte tänkte avstå från honom. 1925 gifte de sig i Jakobs kyrka i Stockholm, stort bröllop och middag på Den Gyldene Freden med sju rätter. Det kostsamma bröllopet var Evert Taubes idé. "Evert skulle alltid ha så mycket av allt, slå på stort", sade Astri Bergman Taube senare. Själv tyckte hon att det skulle ha varit bättre att använda pengarna till nödvändigare saker. När de samma år hade sin första gemensamma utställning på Gummesons konsthall i Stockholm framhölls särskilt Astris uttrycksfulla barnhuvuden. En fördel för henne var att hon inte ägnade sig åt samma konstform som Evert Taube, skriver Pia Schmidt de Graaf i boken. Sigrid Hjertén som ställde ut tillsammans med sin make Isaac Grünewald blev av kritikerna anklagad för att vara osjälvständig och imitera sin man. Från att tidigare mest varit omskriven som Evert Taubes hustru uppmärksammades Astri Bergman Taube under 1970-talet mer och mer som konstnär. "Det är inte lätt för en kvinna att hinna med att skapa lika mycket konst som en man", sade hon i samband med en utställning. "Hon ska alltid vara till reds hemma". Det var egentligen först efter Evert Taubes död 1976 som Astri Bergman Taube fick möjlighet att tillfredsställa sin längtan efter att resa. Framför allt Medelhavsländerna lockade men hon for också ofta till Paris där hon lät trycka upp sina litografier på samma ställe som Picasso, Miró, Braque och Chagall. När hennes färdigtryckta blad hängdes upp i lokalen kunde hon stolt konstatera att "jag hänger där nu, inte som Taube utan som mig själv". Här saknade namnet Taube betydelse och magisk klang, här bedömdes hon enbart efter sitt arbete.