I mitt barndomshem fanns aldrig något dockskåp. Ett svidande bristtillstånd för mig, som så länge jag kan minnas har tilltalats av miniatyrer, estetik och allsmäktighet. Istället drogs jag likt en narkoman till förkrympta världar i fiktionen, hemma hos vänner, på museum och i leksaksaffärer. Jag minns fortfarande med hjärtklappning alla fixar jag fått av perfekta små pianon, skrivmaskiner, öppningsbara rokokobyråer och småblommiga tapeter – som i skala 1:16 blev en blaffig djungel i dockstorasysters sovrum med snedtak.
Precis hur uppslukande, och potentiellt nedbrytande min dockskåpsvurm kunde bli framgick när jag först gjorde bekantskap med spelet The Sims vid 00-talets början. Livssimulationen, som hittills fått två uppföljare och ett stort antal expansionspaket, är världens mest sålda datorspelserie. Kanske för att varje spelsession, varje sekund i Simmarnas grannskap erbjuder en kemilåda av existentiella, sociala och konsumtionsrelaterade experiment och valmöjligheter, en livslek med ständigt skiftande mål. En Sim för att göra rockstjärnekarriär. En Sim för att anlägga den perfekta trädgården. En Sim för att skaffa barn och måla köksväggarna turkosa. Eller varför inte sadistiska utsvävningar av typen: Säg åt Sim att gå och bada i poolen. Ta bort stegen. Se Sim dö.
Antagligen vore det faktiskt möjligt att avgöra ett och annat om en spelares natur, baserat på de strategier hen tillämpar i Sims-världen. Somliga väljer konsekvent att skapa sin egen tillvaros avbild, ner till familjemedlemmarnas näsformer och labradorens smeknamn. Andra bygger Lady Gaga, diktatorer, kända filminteriörer eller rena fantasivärldar med zombier och vallgravar. Och spelutvecklarna gör sitt bästa för att fylla behovsluckor, överbrygga frustrationsmoment, erbjuda nya och oväntade funktioner och finesser. I The Sims 4, som släpps nu till hösten, adderas ett mångfasetterat känsloliv till Simmarnas tidigare humöreffekter. Min vaga oro från spelets barndom, då det kunde kännas som att mina animerade kreationer dömde och ogillade mig, riskerar alltså med denna uppföljare att ta ett stort kliv närmare realisering. Och frågan är om det verkligen gynnar spelupplevelsen, att lägga fler och fler bitar till simulationens livspussel. När The Sims relationer och karriärer kräver lika mycket omsorg, planering och eftertanke som verklighetens, vad händer med friheten och det lättsamma tidsfördrivet?
Men kanske kan det betraktas som en påminnelse om lekens allvar. I Ryssland får The Sims 4 18-årsgräns, därför att programmeringen möjliggör och jämställer hetero- och homosexuella relationer. Skadlig propaganda, säger lagen. Mänskligt livsutrymme, förkrympt till dockhusskala.
Elin Ruuth