Sveriges förlust av sin östra rikshalva Finland 1809 blev av allt att döma en lyckträff. I historiens efterkloka ljus ser man att Ryssland då löste det som kunnat bli den nationella frågan ”Finland” åt Sverige. Vi slapp allt det som blev till nationella dårstrider i många europeiska stater redan innan.
Finland var ändå på väg att segla iväg från Sverige, banden mellan ländernas styrande skikt blev allt svagare, Ryssland var en stormakt på uppgång, Sverige på uppenbar nedgång.
De som hade något att förlora var bönderna, rysk livegenskap har aldrig varit att föredra, men för de ledande skikten innebar det ryska åtskilliga fördelar. Alltså sprängdes Finland bort efter förlusten av Sveaborg och en vansinnesreträtt norrut. Tillslut var norra Sverige ockuperat av ryssarna, städer brändes och den svenska tronen vacklade. På den satt det reaktionära vankelmodet själv, Gustav IV, om vilken man sade ”på sin tron sitter kungen och nickar och nickar, runt omkring står hans folk och hickar och hickar”. Det senare apropå det hejdlösa svenska supandet. Kungen själv sökte visdom om Europas omdaning genom att läsa Bibeln, förbjöd att Napoleon ens omtalades.
Om detta avgörande skede, när nationen Sverige fick sin nuvarande omfattning och censuren var den enda statliga inrättning som bevarade sin vitalitet, har den nyligen bortgångne Anders Isaksson skrivit ett lysande, politiskt-historiskt reportage Kärlek och krig, revolutionen 1809.
Kriget är självklart, revolutionen handlar naturligtvis om statskuppen när den oduglige regenten sparkades ut ur landet och ersattes med den allra förste Bernadotten. Men kärleken?
Jo, den drabbar överstelöjtnanten Georg Adlersparre, befälhavaren som marscherade mot Stockholm, i spetsen för ett veritabelt uppror mot kungen, men på vägen blir huvudlöst drabbat av kärlekens urkraft. Det blev istället general Adlercreutz som verkställde själva avsättningen. Den liberalt kritiske Adlersparre blev tongivande i den provisoriska regering som följde.
Kärleken har ett datum.
Den slår till den 10 mars 1809, Adelsparre sitter i salongen på Gustavsvik och konverserar bruksherren Carl Axel Linroth och dottern, fröken Louise sitter strax intill. Därefter är ingenting sig likt, redan samma kväll är deras kärlek lysande som en komet över himlen. Och när himlakroppar kommer ur sitt läge då påverkas politiken därjämte. Adlersparre blev nu mindre hågad att störta kungar och tänka radikalt. Kanske såg han, 50-årig, allt sådant han skjutit undan i sitt liv, kärlek, familjeliv och gott ämbete.
Elden brinner som hetast i gamla hus, viskade vännerna förtjusta när de såg kärleken ta det instrumentella förnuftets plats. År 1810 lämnade Adlersparre regeringen och blev landshövding i Skaraborgs län, fick tre barn, dog 1835.
Kärlek och krig blev Anders Isakssons final, alltför tvärt iscensatt. Hans hemstad Piteå brändes av ryssarna 1809 och krigets sista drabbning stod alldeles i närheten av hans föräldrahem i Pitsund. Skarp och djup, förtjust och förvånad över historiens outgrundlighet har han skrivit en oförglömlig skildring av det moderna Sveriges födelse.