Vad ska man säga en kväll som denna? Att Ale Möller äntrar scenen med en halmhatt och hoppar runt som en tomte, vilket representerar någon form av dirigering? Att Norrbottens kammarorkester spelar så stråkarna glöder och byter taktart lika ofta som Mahler använder sig av stråkar?
Eller ska jag säga att efter att äntligen fått höra keyboardisten Mats Öberg jag nu bestämt mig för att bli inkarnerad i hans gestalt i nästa liv, därför att hans lekfullhet och elegans står för allt jag vill kunna? Och det känns futtigt att nämna att den färgexplosion av klanger och rytmer som Olle Linder åstadkom var en vitamininjektion som skulle gett mig mod att direkt springa ett maratonlopp.
När man ser en sådan musikalisk begåvning som Ale Möller på ett så enkelt och naturligt sätt tränga in i musikens väsen blir man mållös. Allt känns så självklart, såväl polskan som den mest aggressiva jazz/rocklåten. Att jag rörs till tårar av en polska på två gitarrliknande instrument, att Mats Öbergs fusionsliknande solo kombinerat med vokalsolo skapar nya uttryck, säger en del men bara en hundradel.
Jag ser spelglädjen i orkestermedlemmarnas ögon och hör att det gör underverk för uttrycket, jag sitter och tänker att detta kan vara en av vägarna för den klassiska musikens pånyttfödelse, att via världsmusikens rytmer och improvisationslusta skapa ett närvarande uttryck för den nutida musiken.
Jag sitter och tänker att jag saknar att de tre musikerna inte invaderar något av de klassiska styckena med sin skaparlusta och respektlöshet, hade inte det varit något, att höra Koch dans nr 2 på mandola? Men en sådan anmärkning känns förmäten i ett sådant hav av klangrikedom och prakt.
Nej, man borde lyfta på hatten och konstatera att det man varit med om i kväll är ett av de få ögonblick då musikens väsen tar sig ner från sin transcendentala boning och bjuder oss människor ett möte av närvaro och mening, men även en sådan mening gör inte upplevelsen rättvisa.
Nej, om allt detta säger jag ingenting utan konstaterar: Det var en bra konsert.