Ett oavbrutet samtal med läsarna

I ett långt förord ger hon många ingångar till sitt eget skrivande och börjar med frågan "Varför ska just jag ha rätten att öppna käften?". Och kommer fram till att för att skriva kritik måste man i skrivande stund ha ett bastant självförtroende. Allt annat är omöjligt. Och för att kritiken och essäistiken ska bli bra, behöver man inte heller vara en lysande stilist eller rejält allmänbildad. Rätten till det fula, fumliga och ibland rentav charmlösa är viktig, om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande. Och viktigare än den oklanderliga bildningen anser Aase Berg är förmågan att behålla den naiva blickens bonnförnuft. Bäst tycker hon att hennes texter är, när hon skäms över det hon har skrivit. Hon vill skriva texter som inte är slutna i oantastlig bildning och lysande stilistik utan öppna, spretiga,
ibland pinsamma. Men en uggla ber inte om ursäkt, inte Aase Berg heller. Oförskräckt och ofta argsint ger hon sig på frågor som outsiderskap, det tvingande leendet, byggnadsvård och barnafödande. Och visst lyckas hon. Till exempel när hon skriver om "skitdåliga" självbiografier, det vill säga sanna berättelser om sånt som incest, barnamord och prostitution. Innehållet går ut på att författaren höjer sig ur detta lidande. Trots att de ofta är dåligt skrivna, sugs läsaren in och sträckläser. Men att bli uppslukad av en skitdålig självbiografi handlar ofta om att förtvivlat jaga sida upp och sida ner för att kunna förstå och identifiera sig med huvudpersonen. Men den lättnaden nås aldrig, utan till slut står äcklet en upp i halsen. Författaren är så auktoritär och ensam bärare av sanningen att det inte finns någon kreativ kommunikation mellan läsare och författare. Resultatet av att läsa en dåligt skriven historia om någon som haft det riktigt bedrövligt, kan bli att läsaren mest tycker illa om huvudpersonen och till och med förstår den som misshandlat honom. Och när hon skriver om könsroller. Om hur kvinnor kan och får reagera på de patriarkala härskarstrukturerna. Det finns två sätt; bli ett masochistiskt offer eller en rättshaveristisk hysterika. Det förstnämnda är harmlöst och självdestruktivt och socialt accepterat, det senare utgör ett hot. Och som exempel tar hon Unni Drougges bok Boven i mitt drama kallas kärlek. Hon menar att om Drougge efter den boken inte blir accepterad i litteraturens finrum beror det inte på bristande litterär kvalitet, utan på att hon gapar och gormar och är lika gränshysterisk, sårbar och samtidigt ofattbar stark som kvinnorna i Maja Lundgrens Myggor och tigrar eller Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född. Här får man som läsare en obetvinglig lust att läsa de böcker hon skriver om. Bortsett då från skitdåliga självbiografier. Under avdelningen poesi, skriver poeten Aase Berg om sina generationskamrater och ger en del nycklar också till sin egen poesi. Hon ser det som ett slags elitism att förespråka att dikter ska vara lättillgängliga, att det är att underskatta läsaren. Hela tiden går Aase Berg ett steg bort från ryggmärgsmässiga reflexer och ser saker från ett annat håll, och för ett oavbrutet samtal med läsaren. Vilket var hennes avsikt.

Ett oavbrutet samtal med läsarna

Uggla är en samling essäer, recensioner och betraktelser skrivna mellan 1995 och 2009 och titeln har Aase Berg gett boken för ugglans förmåga att vrida huvudet åt ett håll som ingen väntat sig.