Ett okänt historiskt drama

Åtskilliga är de stycken i boken som tvingar till omläsning. Icke desto mindre: De båda historikerna presterar här något som sätter ordentlig snurr på både hjärna och hjärta. Och det är så värdefullt att någon tar sig an det som Lars Rumar själv beskriver med följande ord: "Koloniseringen av Norrlands inland är ett stort historiskt drama." Och ett för de flesta okänt dito. Resonemangen i boken övertygar. Men så är det också två proffs i ämnet som slår sin klokskap ihop. Lennart Lundmark disputerade redan 1982 på en avhandling om den svenska staten och samerna. Sedan dess har han givit ut flera böcker i ämnet, varit anlitad av statliga utredningar och vid domstolsförhandlingar. Också Lars Rumar är historiker. Han har verkat som arkivarie vid bland annat Riksarkivet och hade uppdraget som sekreterare vid gränsdragningskommissionen för renskötselområdet. Delvis beskriver de det vi redan vet. Att rättsläget när det gäller mark och vatten i det koloniserade området har varit oklart länge. Att olika regler har gällt på olika håll, att vissa beslut fattade i den kungliga huvudstaden helt nonchalerades av småpåvarna ute i den norrländska provinsen. Att godtycket styrde i stort sett fram till den första renbeteslagen 1886. Men i Mark och rätt i Sameland går författarna längre. Med stor nit går de igenom det som hänt, lokalt, regionalt och centralt. Ett känt nyckelord i sammanhanget är "avvittringen". Denna ofta så avgörande händelse, när gränser dras mellan vad som är "krono" och vad som är "skatte". När staten tar och ger för att sedan kanske ta igen. När gamla lappskatteland med några maktstinna formuleringar förvandlas till något annat. Sakta men säkert tar Lennart Lundmark oss med på den historiska resan om hur det liksom bara blev så att lappskattelanden kom att betraktas som kronans mark. Vi får se hur historiska dokument värnar en stark samisk rätt och hur denna urholkas. Hur samisk rätt hänger ihop med vad staten behöver för tillfället. Och hur brist på rätt också hänger ihop med att staten behöver något annat. Lars Rumars beskrivning av konflikterna kring nybyggarnas höhässjor kan först te sig som kuriosa. Men resonemangen kring hässjestriderna utvecklas till ett praktexempel över hur det har gått till. Rumar berättar också om Jämtlands och Härjedalens kolonisationshistoria. Här faller ett för mig nytt ljus över förhållanden som skiljer sig från dem i våra trakter. Det har varit hårda bud länge för renskötseln därnere. Det är så mycket vi får veta i Mark och rätt i Sameland. Som att det som idag utgör grunden för kronans anspråk på äganderätt till fjälltrakterna är 1683 års påbud om skogarna i riket. Detta sedan två unga jurister i början av 1900-talet helt frankt drar slutsatser om påbudet med innebörden att så är det: Fjällområdet ägs av staten. Här finns också upplysningar som ljuder rakt genom historien in i vår egen samtid. Där finns förklaringar till varför konflikterna mellan renskötare och markägare än idag är mer infekterade på vissa håll än på andra. Där finns också klargöranden om varför skogsrenskötseln hamnade i periferin av den samiska gemenskapen. Det är en njutning att följa dessa två lärde mäns förmåga att gå bakom innehållet i gamla dokument och därifrån göra skarpa men rimliga tolkningar av den svenska historien. Det är skönt när lösa trådar får bilda ett mönster. Jag skulle gärna berätta mycket mer ur innehållet här och nu. Men, då är det ju faktiskt bättre att läsa boken.

Ett okänt historiskt drama

Det är sannerligen ingen lättsmält populism som Lennart Lundmark och Lars Rumar levererar i Mark och rätt i Sameland.