Ett särskilt rum att kliva in i

Maria är ensam, mitt i livet, längtar efter barn med den biologiska klockan hastigt tickande. Hon söker tillhörighet och kärlek samtidigt som hon försöker ta hand om och slå sig fri från sin upphöjda men alltmer slokande gamla mamma. Minnen av barndomen och ett tidigare, mer hoppfyllt yngre liv bildar den fond som Maria tar spjärn emot i sin vilsenhet.Det är Maria-jagets ambivalenta och sökande dagbok under ett par års tid vi läser. Här dras Maria mellan krafter som tycks ohjälpligt motsatta. Krafter som inte tycks rymma hela henne, inte tillåta henne att ta sin tid i livet, där världen skulle kunna finnas till för henne. Den vaga känslan är i stället att Maria krävs och kvävs att prestera sin kärlek tillbaka. Språket kontrasterar vackert mot berättarjagets krissituation. Det är rått, skört, krasst knappt. Ja, obarmhärtigt och djupt kärleksfullt på samma gång. Ömsom registrerar den autofiktiva dagboken omgivningen: med kolonilotternas blommande skönhet, mannen som skuggboxas nere vid vattnet, den belamrade lägenhetens skadedjur och kartonger, gamla brev från älskare i Ryssland. Ömsom beskriver boken direkt Marias sökande: efter tillhörighet i kyrkan, samhörighet i gruppmöten, efter kärlek från män, i jakten på sperma till ett kommande barn. Berättarjaget gör allt för att försöka nå sitt uppsatta mål. Målet som en gång för alla ska ge hennes liv en ny riktning, fullkomlig mening och självständighet gentemot modern: ett eget barn. Lika tvingande tycks omvärldens internaliserade krav på Maria att välja mellan det hon inte kan välja; sexuellt mellan kvinnor och män, nationellt mellan Sverige och Ryssland, yrkesmässigt mellan att vara en ensam, självständig författare (som exempelvis Jean Genet), eller icke-ensam (och icke-självständig) kärnfamiljsmor. Jag tyckte mycket om Maria Zennströms debutbok Katarinas sovjetiska upplevelser (2001). I denna bok finner jag också i språket ett särskilt rum jag gärna kliver in. Jag drabbas också, nästan fysiskt, av Maria-jagets svårighet att älska hela sig själv och att komma ur sitt tärande självmedlidande. I texten kan förklaringen läsas till ett övergrepp i barndomen, men jag tänker att denna svårighet hade gått att förstå ändå. Det är inte lätt att leva! Det är inte lätt att finna sätt att få utlopp för starka känslor, krafter, begär, och få ihop det med förväntan på hur ett lyckat liv ser ut - när det inte helt passar in i normen.Genom hela boken löper Marias sömnlöshet som en tröstlös kamp och halvdvala. Jag tänker att det är betecknande för jagets rädsla för att släppa taget, inte hålla så hårt i kontrollen. Och när försoningen och den tillitsfullare kärleken kommer till Maria mot slutet av boken sover hon oftare, vilar, låter sig vila hos sig själv.

Ett särskilt rum att kliva in i

Maria Zennström Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Albert Bonniers Förlag (roman)