Ett språk som avslöjar det andra tar för givet

A stod för det högsta betyget i den gamla skolan och A heter Birgit Häggkvists nya bok. A är en självbiografisk roman om hennes tid i realskolan och läroverket i Norrbotten.En berättelse om en mycket begåvad och extremt känslig flicka. Allt som händer henne suger hon åt sig och analyserar.Hon funderar över allt, till exempel på vad hon ska säga när hennes nya klasskamrater i realskolan frågar henne om det är byn Ävjan hon kommer ifrån. Ska hon säga att hon inte bor i byn med det löjliga namnet. Eller ska hon svara ja och samtidigt le ett veligt och molluskartat leende som ger kamraterna chansen att slå upp det hål hon har i sig och proppa det fullt med jävlighet.Birgit Häggkvist är en sparsmakad författare. Sedan debuten 1980 är det här hennes femte bok. I den stora bokfloden är det sympatiskt med fem intressanta böcker under 30 år i stället för en bok om året varav fem intressanta.1995 kom Den blödiga, som handlar om flickan
Teklas första tolv år. Och A är en tydlig fortsättning på den, även om huvudpersonen här är namnlös och
berättar i jag-form.Det är femtiotal och utbildning efter folkskolan är mycket ovanligt för barnen från landet. Men eftersom pappan läst på såväl teknisk skola som Hermods och modern gått på folkhögskola innan de tvingades bli bönder, låter de henne, som den enda från byn, få börja i realskolan.Flickans känslighet gör också att hon ser tecken som andra barn tar för givet. Till exempel att flickorna, som oftast precis som pojkarna var klädda i långbyxor, under ämnet skolkök var tvungna att bära kjol. Det var ett tecken som skulle göra henne till en riktig flicka. Alltså måste hon protestera på det sätt hon kunde, genom att busa och göra sånt som väluppfostrade flickor inte gör.Redan i boken Den blödiga visar pappan sitt hetsiga humör och det finns kvar i A som beviset för flickans skam. Ju mer beröm hon får från lärarna desto argare blir pappan och flickans skuld växer.Det är mycket som är svårt för en känslig flicka från landet, men längtan att läsa och lära sig saker står över allt annat. Hon vill vistas bland människor som använder sina huvuden, inte bara sina kroppar. Som inte bara pratar om det de gör utan som tänker stora, lärda tankar.Även om hon så småningom inser att den som är A-student på latinlinjen och kommer från underklassen, har sitt studentbetyg, men att det också är det enda. Klasskamraterna från stan kunde göra olika val, för henne fanns bara språkstudier på universitet.Och enligt bokens baksidestext har Birgit Häggkvist ägnat sig åt språkstudier och undervisat i hindi på Stockholms universitet innan hon övergick till att måla och skriva. Birgit Häggkvist har ett språk som avslöjar det andra tar för givet. Hon har dock bytt ut ortsnamn och namn på lärare, kanske för att göra berättelsen mer allmängiltig. För mig fungerar det tvärtom. Tankarna glider lätt iväg i funderingar om läroverket ligger i Luleå, vilken by Ävjan kan vara och vad läraren Gulle egentligen hette.