Wittgensteins ord handlar inte om rytandets fonetik, om lejonens svÄra ordförrÄd eller liknande, Nej, hans roliga mening sÀger att vi, som varande mÀnniskor, inte kan delta i lejonens sprÄkspel. I deras meningsfulla utbyte av ordvÀvar om zebror, lukter, honor, utsikten över savannen. Utsagda med en eller annan morrning, men kopplad till tusen innebörder. Vi saknar lejonens sammanhang, vi lever inte lejonens vÀrld. Redan i översÀttningen frÄn andra sprÄk och kulturer nuddar man detta problem. "Vissa ord har andra laddningar, en mamma Àr nÄgot annat i Kina Àn i Sverige", sÀger poeten Li Li i en intervju, "en mamma Àr okrÀnkbar, en osjÀlvisk varelse som har uppoffrat sig, en person som det Àr omöjligt att klandra". Hur översÀtter man dÄ ordet? "Ett ords betydelse Àr dess anvÀndning i sprÄket" sÀger Wittgenstein i sin teori om sprÄkspelet. SprÄk Àr liv och vÀrld, en komplicerad vÀv av ord och handlingar. I diktsamlingen "Meningen" komplicerar Thomas Tidholm detta med en mörk sida: "SprÄket vecklar ut en nattsida,/ man vet inte alltid varifrÄn det kommer/ bara att det Àr bakifrÄn ....ord saknas/ i det spelet". Ibland tÀnker jag mig Wittgenstein som en sprÄkets moderne kosmolog, en som nuddar vid tillvarons yttersta men som sÀllan har nÄgon tröst att ge. Tidholm Àr kanske mer hoppfull: "Det abstrakta och det konkreta möts/ nÄgonstans lÄngt inne i ord/ i en daggpunkt dÀr bÄda faller ut/ och kanske nÄgon gÄng/ Ät samma hÄll".
