Ett tillfälle att möta konstens tillblivelse

Bakom står fotografen Ulf B Jonsson och ljusmålaren Lennart Holmbom som tillsammans under ett par år har arbetat med ett projekt där man sett sig om i sin stad. En platsens människa borde därför omedelbart älska utställningen, men trots ambitionerna att ta ett konstnärligt nappatag över tematiken lyckas inte resultatet överraska. Särskilt inte i den utsträckning en sådan stor utställning, över 180 verk, gör anspråk på. De flesta är målningar men även ett tiotal fotografier visas. De senare är återgivna genom giclée fine art, digitala bilder på kanvas eller akvarellpapper i en begränsad upplaga som annan grafik. Lyssnar man på upphovsmännens berättelse är Luleå framför allt en blå stad. Och en ödslig stad. Visserligen ser vi spår efter aktiviteter som löser upp sig i vårvinterns dagsmejor, men frånvaron av människor är påtaglig. Hus som motiv återkommer däremot, men inte exakt återgivna utan genom temperament och intressen. Holmboms stad är sedd genom snögloppen, de fuktiga snöfallen och regnen, ett ljus som är luddigt i kanterna, liksom dimmigt. Det låter realism, men Lennart Holmbom målar både abstrakt och föreställande, och det blå är mer än något annat hans egen färg. Därför blir den staden med sina holmbomgula inslag samtidigt främmandegjord, kanske romantiserad, och inte riktigt lätt att känna igen mellan bussbytena på Smedjegatan. Mitt i detta blåa, även om också han använder färgen, erbjuder Ulf B Jonssons fotografier en annan vinkel på Luleå. Han är uppenbart intresserad av horisonten och har valt att lägga den högt. Ögat drar sig mot ljuset och upptäcker först efter en stund detaljer som huset med det gula lampskenet, staden eller bryggan. Det kittlar, liksom att motiven i sin stillhet och stilfullhet likt ett bra porträtt betraktar en tillbaka. Det finns dock något påtagligt gemensamt och det är intresset för ljuset. Kanske bäst uttryckt genom den ljusrektangel med vilken människor omedvetet skickar signaler om sin existens. Hos både Jonsson och Holmbom återkommer det upplysta fönstret i en mörkare kvällning. Staden har en befolkning. Däremot är urvalet besvärande, man har faktiskt underskattat begränsningens möjligheter. Trots att Konsthallen domineras av ett uttryck bär jag därför med mig upplevelsen av att ha besökt en variant av kommunens konstinköp - eller kanske snarare av baksidan med att utställningar också är skyltfönster för konsten som ett ting att köpa. Nej, det mest intressanta med den här utställningen är istället samtalet konstnärerna öppnar för genom att befinna sig i Konsthallen. Lennart Holmbom har ställt upp sitt staffli och arbetar ett par timmar nästan varje dag. Ulf Jonsson har planer att göra detsamma med sin kamera. Järnet och Stadens ljus blir därför ett tillfälle att möta bildkonstens tillblivelse, snarare än ett uttryck som omtumlar.

Ett tillfälle att möta konstens tillblivelse

I utställningen Järnet och Stadens ljus som för närvarande fullständigt dominerar Konsthallen möter man Luleå kommun i stort och smått.