Eviga minnen med Eldkvarn

Och nu är Eldkvarn ett klädsamt slitet rockband av gamla stilfulla hjältar, där "Plura" framstår som folkhems-Sveriges svar på Tom Waits och där man som en kepsbärande recensent i publiken, i Piteås andaktsfullt nya konserthus Acusticum, kan sända i väg åtminstone en tankehälsning till en annan kepsbärande gentleman på scenen. I stort sett i samma åldersklass. Jag har under årens lopp sett Eldkvarn live ett relativt stort antal gånger. Och egentligen aldrig haft det så särskilt tråkigt när jag har gjort det eller känt det som om jag hellre hade gjort något annat. Jag ser dem gärna som arbetarklass-rock?n?roll-hjältar. En position som de har upprätthållit i gott och väl 30 år vid det här laget. Eller som "Plura" diagnosticerade läget, när han berättade om när han fick sin första gitarr; en Levin från 1940-talet som morsan hade haft och med ett häfte med sånger där bland annat Evert Taubes Oxdragarsång ingick. - Ni vet: "dra, dra, min gamla oxe, det bästa du förmår". Ibland känns det som om det är det vi har sysslat med i det här bandet, också. I bortåt 30 år också. Men utan att hitta några mera omfattande gröna ängder att vila ut på, dock. Det finns egentligen ingenting annat än tung RESPEKT! att visa ett band som Eldkvarn. När "Plura" missar i sina kronologiska funderingar hänvisar han till sin gitarrspelande vapendragar-broder Carla, som han skämtsamt referererar till som "vår egen Bosse Hansson". - Inför den turné vi gjorde i somras bestämde vi oss för att plocka bort några låtar som vi tyckte hade gjort sitt. Men det gick ju inte. Folk kom fram och sa "det här var ju skitbra men varför gjorde ni inte där om tungan?". - Så det var bara att ge med sig. Men den här fick faktiskt vila i två dagar, sa han och slog sedan in Kärlekens tunga. Och det är klart: för Eldkvarn att inte spela den vore samma tjänstefel som för Willie Nelson att inte spela Whiskey River, George Jones att inte spela White Lightning eller Jerry Lee Lewis att undvika att spela Great Balls of Fire. Eldkvarn är helt enkelt ett band som jag väldigt gärna klappar i händerna till. De fungerar och de levererar - på ett fullständigt okrossbart och alldeles självklart sätt. De manövererade sig mellan En clowns historia, Full - för kärlekens skull, En ledig man och Alice. Med ett särskilt nostalgistopp för Spårvagn genom ljuva livet . Och en inandning för Min systers katedral. Och vid ett tillfälle gick trummisen Werner Modiggård och de andra av scenen och lämnade "Plura" kvar solo, att sjunga Huvudet högt. Ett ögonblick att ta till sig. Och det här var (full)värdigt. Ingenting. Annat. Än: Mycket, mycket värdigt. Eviga minnen, gamla och nya, med Eldkvarn. Man kan ha sämre saker för sig en fredagskväll i oktober. Onekligen.

Eviga minnen med Eldkvarn

Det var länge sedan (mycket länge sedan), som "Plura" Jonsson gick rakt igenom entrédörren till gamla Kåren på Skeppsbrogatan i Luleå. Utan att öppna den. Men då var då och nu är nu.