Hon är feminist med rötterna i Grupp 8. Hon är professor i nordisk litteratur i Helsingfors och har i sin senaste bok upprättat 1970-talet som litterär epok. Hon väckte stor uppmärksamhet när hon först var med och grundade Feministiskt Initiativ och sedan hoppade av. I våras myntade hon ett nytt begrepp som har placerat henne i hetluften igen.
Vad har du tänkt bjuda publiken på under Bok och Bild?
– Jag håller på att snickra på en lite mer lättsam exposé runt Kulturmannen – en samlingsbeteckning av patriarkala mekanismer på kulturens fält, som är ganska roliga att skoja kring.
Du har själv myntat begreppet ”Kulturmannen”, kan du förklara närmare vad det betyder?
– Det är en formel för det som jag tycker är dumpatriarkala strukturer, som går ut på att man uppvärderar mäns insatser i kulturen och nedvärderar kvinnornas.
Författarna Karl Ove Knausgård och Stig Larsson har blivit lite extra utpekade, varför?
– Kulturmansdebatten kom igång i våras när jag ställde frågan om hur man kan strunta i 13-åringens perspektiv när man läser deras böcker om män som har förhållanden med minderåriga. Varför man inte frågar sig vilken funktion den här mycket utsatta lilla personen har i en berättelse som egentligen handlar om män. Nämligen att det måste finnas ett alibi som visar att det inte är någon homosexuell tändning mellan männen i boken. Ju yngre flickan är desto bättre, för då har hon mindre att sätta emot.
Vilka mothugg har du fått?
– Knausgård har svarat att litteraturen måste vara fri och skildra allt. Men det är inte det diskussionen handlar om för mig. Jag är litteraturprofessor, har sysslat med litteratur i 40 år och självklart tror jag inte att han är pedofil bara för att han skriver om det. Hans bok är en fantastisk beskrivning av hur en pedofil fungerar. Jag hyllar honom som författare. Jag vill inte förbjuda, inte censurera, jag vill att vi ska diskutera flickans perspektiv, inte i själva boken nödvändigtvis, utan när vi talar om boken.
Hur då?
– Enkelt gör vi det genom att även läsa kvinnliga författares skildringar av tonåringens erfarenhet av att ha sex med äldre män, exempelvis Monika Fagerholms Diva och Marguerite Duras Älskaren.
Den senaste tiden har vi i Norrbotten riktat ögonen mot Torneå och demonstrationerna mot flyktingar där, är det en fråga som engagerar även dig som svensk, arbetande i Helsingfors?
– Det är klart att jag med min bakgrund som barn till två andra världskriget-flyktingar tycker att den typen av främlingsfientlighet är fruktansvärd. Det är något vi diskuterar mycket i Helsingfors, där det finns en helt annan attityd. Jag tror att motståndet mot flyktingarna är väldigt lokalt begränsat.
Är feminismen ditt huvudfokus eller finns det utrymme för engagemang även i andra frågor?
– Feminismen går igenom alla mänskliga frågor. Är man medveten om att en stor del av världens problem beror på att det finns orättvisor mellan män och kvinnor så är det en insikt som genomsyrar allt.
Du lämnade FI under buller och bång och har gått ut och kritiserat den ”nya feminismen”, vad går kritiken ut på?
– Jag kan inte uttala mig om FI nu, för jag hoppas att de har förändrats sedan jag var med. Min kritik då var att de inte tog tag i majoritetsfrågorna, till exempel den livslånga ojämlikhet som visar sig i lönegapet på 15 procent mellan kvinnor och män, som följer med ända in i pensionen, så att kvinnor i snitt får 5000–6000 kronor lägre pension i månaden, trots att de har jobbat heltid i hela sitt liv. Det skulle kunna vara en huvudfråga för ett feministiskt parti, men i dag har vi en tendens att istället dela upp oss i olika feministgrupper med olika kravagendor. Det är ett väldigt splittrat fält och det tjänar bara patriarkatet på.
Var det bättre på 1970-talet?
– Ja, det var bättre så tillvida att vi hade en klarare strategi att gå samman runt viktiga frågor. Det var det som gjorde att vi tillsammans – alltifrån Husmodersförbundet till Grupp 8 – 1976 kunde förhindra en ny sexualbrottslagstiftning som var grovt sexistiskt. Det är så man måste jobba om man vill åstadkomma förändringar som är bra för alla kvinnor.
Du har i din senaste bok upprättat 1970-talslitteraturen, fanns det behov av det?
– Absolut. 1970-talet är sorgligt bortglömt, det var en period som var socialt, politiskt, men också kulturellt väldigt livaktigt och intressant. Många böcker har inte fått den klassikerstatus de förtjänar.