Fårad men lika brutal Mel

Den lille bitige australiensaren (ok då - egentligen skotte) Mel Gibson har haft annat för sig de senaste åren och inte riktigt hunnit med att stå vare sig framför eller bakom kameran. Som exempelvis att bråka och åka dit för fylla, torska för rattfylla och strö antisemitiska glåpord omkring sig (det senare tycks för övrigt vara en släktåkomma - hans gamle far har aktivt gått ut och förnekat förintelselägrens existens). Så Gibson har mycket annat för sig och prioriterar inte längre direkt filmbranschen; det är hela åtta år sedan han stod framför kameran och kopplade på sin iskalla blick och höjde ett eller annat lämpligt vapen mot någon bad boy. Men nu gör han det. Igen. Och de pålitliga gamla takterna visar sig fortfarande rätt så intakta. Enda skillnaden är väl att han är betydligt mera fårad numera. Fast lika brutal. Men det får vi - och han - leva med. Edge of Darkness är en fridfullt spänningshetsande film som bygger på en engelsk TV-serie från 1985, som inte kan sägas vara klassad som anmärkningsvärd men som ändå levererar på ett stabilt sätt. Gibson spelar Boston-polisen Tom Craven som får efterlängtat besök av sin dotter, som dock knappast hinner sätta ner väskan innan hon blir avrättad utanför huset. Craven tror först att det var han som var måltavlan, men så småningom frigörs allt mera av dotterns dunkelt hemlighetsfulla arbete inom kärnkraftsindustrin och då förvandlas han till en mordisk hämndmaskin. I en sån här film brukar det vara birollerna som är bäst och här har vi ess som Ray Winstone, Jay O. Sanders och Danny Huston som förgyller helheten. Annars är det i stort sett som vanligt. Mel stirrar och skjuter. I den ordningen. Gapa och var så god och skölj. Nästa!