Farväl för evigt till Sopranos

Vi talar alltså nu om TV-serien Sopranos. Där jag enbart har att stämma in i den unisona hyllande kören och säger att det kommer att bli tomt och ödsligt på söndagskvällarna framöver, när den kvalitets-TV där Tony, Carmela, Paulie, Sil, A.J., Meadows och den övriga brokiga och mestadels inte så att det direkt störde legala skaran förekom - bara inte finns något mera. Sex säsonger med Sopranos har ju för alltid skrivit om reglerna för hur en TV-serie ska se ut och bära sig åt. För - vaddå? En medelålders gangsterboss i New Jersey, Tony Soprano, för fullt kämpande mot sina panikångestattacker och regelbundet befinnande sig i terapi för att komma till rätta med sin mitt-i-livet kris. Tony Soprano har också att bearbeta minnet av sin numera döda mor, som faktiskt en gång försökte få honom dödad. Hans egen farbror Junior sköt honom, livshotande, vid ett tillfälle. Och hans sedan länge döde far, Johnny Soprano, var inte heller direkt modellen för hur en reguljär mjukis- och velourpappa ska vara. Han som skapade Sopranos och som har fortsatt att ha den oinskränkta kreativa kontrollen över serien heter David Chase. Han trodde aldrig att det skulle bli någon serie gjord, av det manussynopsis som han lämnade in till kabel-TV-kanalen HBO 1995.
Man gjorde inte TV-serier på det sättet. David Chase garderade sig genom att hålla en dörr på glänt mot serien Arkiv X, där han hade löfte att få skriva manus. Om idén med en dysfunktionell maffiafamilj vid namn Sopranos inte skulle fungera. Men - det gjorde det ju. Inte direkt; den första säsongen, som startade i USA i januari 1999, var en rätt avvaktande och dröjande succé. Men från och med andra säsongen var gången ordentligt krattad och serien började vinna terräng. Sedan blev den ett begrepp, ett popkulturellt behov för en mängd av tittare över hela världen och en anledning för en majoritet att omvärdera sitt TV-tittande. Så här bra hade ju inte någon TV-serie varit, inte egentligen, sedan Twin Peaks, av David Lynch, i början av 1990-talet. HBO hade ju - och hade haft - serier som Oz, Band of Brothers och några andra. Sådana som på grund av sitt oförskräckta språk, nonsensbefriade manus och tuffa karaktär inte platsade någon annanstans än just i en kabelkanal. Man kan också hålla i minnet att en av de filmer som direkt inspirerade David Chase när han började arbeta med Sopranos var en komedi från 1940 med Helan & Halvan (Laurel and Hardy) - Raska sjömän, hallå! (Saps At Sea). Helan får ett nervöst sammanbrott och tillsammans försöker de komma tillrätta med det genom att bege sig ut på havet med en båt. Det går så där. Chase byggde också hela karaktären av Tony Sopranos mordiska mamma Livia (Nancy Marchand) på sin egen mamma, Maria Chase. En våldsamt excentrisk kvinna som en gång hotade att gräva ut sin sons öga ur hans huvud med en sked (han hade framställt en modest önskan om att få en Hammondorgel i födelsedagspresent), bestraffade sonen genom att vägra att prata med honom under veckor i sträck, absolut nekade att svara i telefonen sedan det blivit mörkt ute och under inga omständigheter kunde tänka sig att köra bil när det regnade.
Sopranos har innehållit situationer och episoder som aldrig hade kunnat passera någon annanstans. Tonys syster Janice (Aida Turturro) stal vid ett tillfälle hans ryska älskarinna Svetlanas benprotes. Och vägrade lämna tillbaka den. Christopher (Michael Imperioli) gör ett snabbt korstecken, innan han med en elegant spark kickar ner ärkepsykot Ralphies avhuggna huvud i ett hål i marken. I ett annat avsnitt råkar han, i och för sig oavsiktligt och råhög på heroin, placera sig på flickvännen Adrianas (Drea De Matteo) lilla bjäbbande knähund. Den bjäbbade till. Och dog. Några av de mest oförglömliga karktärerna i serien har varit just den ovan nämnde Ralphie Cifaretto (Joe Pantoliano); den även i en serie till brädden fylld med psykopater meningsfullt skrämmande och totalt iskallt ödslige Richie Aprile (David Proval); den väldige "Big Pussy" Pastore (Salvatore Bonpensiero) och så Tonys egensinnigt oberäknelige kusin Anthony Blundetto (Steve Buscemi). Annars har ju alltid den med en frisyr med slingor påminnade om en grävling och en svaghet för Adidas overaller försedde "Paulie Walnuts" Gualtieri (Tony Sirico) varit en av mina osvikliga favvos. Han är också en av de få i serien med ett alldeles autentiskt eget gangsterförflutet.
Fast det är ju helt omöjligt att komma förbi "Little" Steven Van Zandt, från New Jersey-sonen Springsteens E Street Band, som Silvio Dante. Han ersatte sin eviga bandanna för den här rollen (hans första någonsin) med en högst påtaglig peruk. Och givetvis: James Gandolfini, som Tony Soprano himself. En stor, kantig, tunnhårig, flottig, flottyrmunk till ständigt potentiellt livsfarlig maffioso. Lufsande omkring, gärna i vit frottémorgonrock, i huset och plockande till sig matrester från kylskåpen. Alltid som en handgranat. Redo att brisera. Och musiken i serien. Lika oväntad, lika briljant. Men - nu är det slut. Och - jag vet alltså inte hur det går. Svår saknad och abstinens infaller strax efter 22-tiden, på söndag kväll. Det är nu bara att köpa samtliga Sopranos-säsongerna i DVD-boxar. Annars kan ju alltid ett möte med Richie Aprile diskuteras. Som man säger i sammanhang som dessa: Ciao.