De svartbruna rörelsernas ideologi och historia.Om man vill förstå fascismen som historisk företeelse måste man inse att den är en politisk massrörelse av modernt, närmast rationellt slag. Det tror jag är själva kärnsatsen i Henrik Arnstads utförliga bok Älskade fascism.
Fascismens ideologiska kärna är en är aggressiv nationalism, omspunnen av märkliga trådar av modernism och svammel. Modernismen anger hela retoriken, tron på ett framsteg, tron på effektivitet, renhet, storskalighet och vetenskap. Svamlet ryms i vurmen för dunkla forntider, för ariskt blod eller romerska dygder, och följer av destruktiviteten, avgrundsstämningen som draperar sig i historisk sentimentalitet.
Som politisk ideologi är fascismen en oanat reaktionär reflex på moderniteten, det är paradoxen. En reaktion mot att inga fasta värden längre existerar, mot alltings utbytbarhet, mot socialism, omvälvningar, demokrati, kulturens mångtydighet, könens jämställdhet. Kanske märks det tydligast i den italienska fascismen med dess säregna blandning av radikalitet och reaktion, av funktionalism och klassicism, dess dyrkan av rörelse, dynamik, förändring och styrka. Den italienska fascismen har en estetik som ingen kan undgå, man lät till och med formge ett särskilt kvinnligt mode i de uniformer som angav gradskillnaden inom sina kvinnogrupper.
Det allra bästa med Arnstads bok, som har väldig bredd och noggrannhet, är nog att han förstår vilket skickligt politiskt instrument för makt som många av de fascistiska partierna var. Hur fint de kalibrerade sig gentemot sina allierade och sina fiender, hur de gjorde sig anständiga för att kunna närma sig traditionellt konservativa grupper, hur de systematiskt (och bokstavligt) slog sönder vänstern, hur de målmedvetet erövrade makten.
Och vilken entusiasm deras retorik väckte bland frustrerad medelklass, men också bland arbetarna. "Fascistiska regimer ville engagera, entusiasmera och fanatisera hela nationen, Alla skulle vara med - utom de främmande (exempelvis judar) - och den fascistiska politiken skulle penetrera folkdjupen" .
Boken kan kritiseras för sin spretighet, den tycks vilja få med allt. De avslutande kapitlens samtidsdiskussion är egentligen en helt ny bok. Men ändå är man tacksam för hans jättelika genomgång av alla fascistiska rörelser i vår förkrigstid, från Argentina till Japan. Och vill man förstå Lapporörelsen i Finland, den mest framgångsrika fascismen i Norden, då börjar man här.
Arnstad visar hur lyckosamt och ganska enkelt den svenska fascismen kvävdes, genom att socialdemokratin skolade in arbetarklassens missnöje i den sedvanliga demokratin och genom att de kunde skapa breda allianser som omöjliggjorde medelklassens missnöje och de konservativas antidemokratism. En läxa än i dag, svensk fascism blev inte mer än en säregen fotnot.
Jo, det är en elegant skriven bok för politisk eftertanke. Fascismen fick extrem styrka i svaga stater, i länder som nyss fått sin nationella form och där demokratin slets av konvulsioner, tänk Tyskland, Finland, Italien, Ungern. Det är bara att sätta sig ned, läsa och lära. Problemexempel saknas inte i dagens Europa.