Festivalfilmer som inte riktigt fann sin publik

Så väldigt synd att den i så måttligt stor omfattning gjorde det då. Här fanns definitivt filmer att upptäcka och det var skönt att bara glida in på Filmstaden och sjunka ner i en inbjudande fåtölj, lämnande regnet och novemberblåsten bakom sig. Men det ju aldrig någon direkt upphetande trängsel inne i salongerna och ännu mindre någon blockerande köbildning till dem. Synd. Men publiken behöver antagligen en viss (några år? Ge dock aldrig upp, kära festivalledning och medhjälpare!) inkörningsperiod. Här bjöds det på god kvalitetsfilm, en del godare än en del andra och de flesta av dem ännu utan någon formell svensk distributör. Så det här kan ha varit enda chansen att se dem. Innan de eventuellt anländer på dvd. Jag såg exempelvis italienaren Giuseppe Tornatores Dold identitet. Och fann en raffinerad psykologisk berättelse, med entonig genomslagskraft och svepande vacker musik av veteranen Ennio Morricone. Trubbigt berättad
Något helt annat än Tornatores tidigare Cinema Paradiso och Stjärnornas man. Men tillräckligt bra för att absolut kunna ses. Om en från Ukraina kidnappad ung kvinna, som i en italiensk stad söker efter ett av sina bortadopterade barn och tror sig ha funnit det i den familj hon tar plats hos om hushållerka. Den österrikiska Lovely Rita, om en kantig, brådmogen och delvis även mobbad tonårstjej hade sina moment. Men stupade på att den var så trubbigt berättad. Vilket man inte kunde säga om delikatessen Moliére, som jag tidigare i år hade hört skådespelaren och den numera i Frankrike bosatte Frej Lindqvist ösa beröm över. Så synd att den bara visades en enda gång. Salongen var närmast fullsatt och jag hörde många flera som ville se berättelsen - enormt spirituell och ronde! - om den franske pjäsförfattaren och skådespelaren. Jag hörde också om många som hade suttit igenom första delen av Bertoluccis grandiosa fresk 1900. Men inte återvänt till den återstående del två. Utmattningssyndrom? De här filmerna såg jag, i svit, på biografen Sture i Stockholm för över 25 år sedan. En sorts bedrift, det också. Svart humor
Mest uppmundrande filmen i helgen var ändå Jonas Teglunds, Anders Teglunds och Johan Ericsson Degerlunds Att göra en fars. En sorts dokumentär om inspelningen av en intellektuell fars. Med massor av mentala vägspärrar som förhinder. Svart humor och absurdism In extremis. Givetvis också. Jag gillade mycket greppet att verbalpresentera filmen på både svenska, engelska och franska. Och att bjuda på fiskpinnar som hors douvres innan visningen. Och har inte hämtat mig ännu från tragedin när kedjan på Anders Teglunds cykel gick av. Vi ser fram emot mera, grabbar!

Festivalfilmer som inte riktigt fann sin publik

Helgens filmfestival i Luleå, som hölls på Filmstaden och innehöll ett tjugotal olika filmer med en del filmorienterade kringarrangemang och associerade programpunkter, var både ambitiös och väl värd att besökas. Av den så kallade allmänheten.