Gällivarebon Jerk Schuitema, född 1963, har skapat sin egen historia utifrån händelserna. På Bok- och bildmässan i Luleå i helgen kommer han och berättar om sin nya bok Fjälldesperadon.
Bokens tillblivelse är i sig något av ett drama. Berättelsen har följt Jerk Schuitema sedan han var barn. Efter 15 års frånvaro från Gällivare, då han bland annat gick Filmskolan i Göteborg, bestämde han sig för att försöka skapa en spelfilm om jakten på den psykiskt sjuke och livsfarlige norrmannen. Under åren 2001–2002 gjorde han och journalisten Bertil Warg en gedigen research som innefattade genomgång av alla gamla polisprotokoll och vittnesmål, intervjuer med inblandade och anhöriga. Sedan skrev de ett långfilmsmanus.
– Vi hade sålt in filmidén till Sonet Film, men när allt var färdigt för inspelning uppstod en konflikt mellan filmbranschen och Svenska filminstitutet, som skulle vara medfinansiär. Det drog ut på tiden, vid årsskiftet upphävdes filmavtalet och vi tappade filmstödet.
Projektet sköts upp ett år, men under tiden hade regissören och skådespelarna fått annat att göra.
– Det var ju trist kan man lugnt säga.
Jerk Schuitema fick ge upp filmplanerna, men bestämde sig för att gå vidare med historien i bokform. Denna gång helt på egen hand.
Större frihet
2006 började han med romanen och märkte direkt att det innebar ett helt nytt sätt att skriva på.
– Filmmanus är otroligt kortfattat och torftigt. Du får inte med något annat än det du kan se och höra och inga känslor är beskrivna. I skönlitteraturen däremot kan du krypa in i skallen på folk och utveckla saker på ett helt annat sätt.
Det ger en större frihet – men är samtidigt ett betydligt mer tungarbetat.
Att han har sin bakgrund inom filmen lyser ändå igenom. Kapitlen är uppbyggda som scener som hakar i varandra. Han har eftersträvat ett ganska långsamt tempo, dels med tanke på att det handlar om 1950-talet, dels för att han själv uppskattar när det inte går så rasande fort. Fokus ligger på karaktärerna och deras utveckling mer än på själva brottet.
– Jag fascineras av hur en människa kan gå från att vara en ganska naiv, sorglös person till att bli hårdare, men kanske också klokare på bara någon vecka.
Jerk Schuitema beslutade sig för att lägga allt gammalt material åt sidan och gav mer utrymme åt fiktion.
Snart fick han en intressent i form av ett stort och etablerat bokförlag, men då var manuset inte färdigt än. Innan han hann bli klar hade förlaget bytt chef och löftet om bokutgivning rann ut i sanden. Han lyckades få ett nytt bokförlag, men inget utgivningsdatum. Då ledsnade han och tog saken i egna händer och plötsligt gick allting väldigt fort. Hos bokförlaget Hoi har han en redaktör och en förläggare, men tar själv betydligt större ansvar för försäljning och marknadsföring.
I slutet av 2012 gavs den första upplagan ut. Efter bara en månad tog den slut och de fick trycka en upplaga till.
– Jag har fått många positiva reaktioner. Bland annat är det de som aldrig brukar läsa en bok som nu sitter och sträckläser den, har jag fått berättat för mig.
Hälften sant
Att skriva ner en historia som fortfarande är så levande i folkminnet har sina svårigheter och utmaningar.
– Ungefär hälften i boken är sant, resten har jag hittat på.
Han har visat så stor respekt som möjligt för de verkliga personerna. Med de påhittade karaktärerna är det enklare och han har inget dåligt samvete för att han har "förvanskat verkligheten".
– Det är bara att läsa vittnesmålen så ser man ju att alla har sin version av vad som hänt. Det finns många olika sanningar. Jag är tydlig med att det här är min historia.
En person i romanen som är helt och hållet påhittad är journalisten Inger, nyanställd på en av lokaltidningarna. Det är hon som tar berättelsen vidare till ett djupare plan genom att försöka förstå och hitta förklaringar till norrmannens agerande.
Inger är en person som han starkt sympatiserar med.
– Hon blir en motpart till det mänskliga hämndbegäret.
En annan person han hyser stor respekt för är polisen Torsten Gustavsson – en person han träffat i verkligheten, men som aldrig fick läsa boken där han själv är hjälte. Det fick däremot en av de andra rådiga romanfigurerna, flygaren Arne Gundersen som idag är över 90 år och bor i Danmark.
– Vi pratade med varandra i telefon och han tyckte boken var jättebra. Det var spännande att få höra hans reaktion och det roliga var att han faktiskt sa att han kände igen sig även i de fiktiva delarna.
Men nästa bok Jerk Schuitema planerar kommer att vara en helt och hållet påhittad historia – som utspelar sig i nutid.