Dungen är indieproggaren som med sin senaste skiva Ta det lugnt inte fick särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige ? till en början. I England och USA däremot slog skivan stort, särskilt med våra blågula mått mätt. Bland annat så har de hypats rejält i den amerikanska musiknättidningen Pitchfork. Vid sidan av The Hives är nog bandet Sveriges just nu kanske hetaste export i utlandet.<br>Efter framgångarna utomlands har vinden också vänt en aning även här hemma och det tidigare ofta sågade bandet har fått viss upprättelse. Att Dungen inte nått samma mottagande här beror nog till viss del på deras proggstämpel som är svår att tvätta bort ? progg och 70-tal innebär för de flesta svenskar inte samma sak som det kanske gör utomlands. Associationerna går inte åt samma håll.<br>Jag har lyssnat på både Ta det lugnt och deras första skiva Stadsvandringar och båda är faktiskt bra, men det är svårt att ta till sig musiken när texterna ofta handlar om stock och sten, livet på landet och diverse annat hippierelaterat. Jag kan ha lite svårt för det proggflummet och flum blir det också lite väl mycket av när Dungen spelar live.<br>Det är mycket långa improvisationspartier som driver runt bland gitarrsolon och flöjter och här på Trästocks fungerar det inte. Det saknas en jazztobaksbedövad publik som likt Dungens förebilder från 70-talet riktigt kan leva sig in i musiken. Det stod en tjej och dansade i bikini, mer flum än så blev det aldrig på trästocks, fast egentligen var väl det bara skönt. Även om det också innebar att just Dungens konsert inte lyfte så pass mycket som den kunde ha gjort.<br>Desto bättre blir det då när Dungen spelar mer poplåtar som till exempel Panda, en av deras bästa låtar, då är det riktigt fint. Ingen av de gamla hittarna spelas heller och det var väl i alla fall lite synd.<br>Dungen är bra, men alldeles för mycket flum, jag vill ha mer hits och 70-talssväng, fast det vill kanske inte bandet själva.<br><br>
