Men rätt vad det är har det gått sex år sedan det första evenemanget, och en rad musiker står redo att för sjunde gången bjuda en relativt välfylld sal på folk- och världsmusik i januarimörkret.
Först ut är en slingrande ogräsblomma i form av Skånebaserade viskvartetten Åkervinda. Med blommor i håret och lekfulla a cappella-arrangemang väcker de fyra jazzsångerskorna nytt liv i den nordiska visskatten. Stämsången är ömsom hotfull, ömsom porlande lycklig, och sparsmakad koreografi förstärker sångernas stämningar. Folkvisan Ideliga älskog blir i Åkervindas tappning en obehaglig – men vacker! – skildring av kärlekens besatthet, som passande nog tillägnas Skönheten och odjuret-skurken Gaston.
En av de stora behållningarna med Midvinterfolk är mötena mellan musiker, där de olika ensemblernas medlemmar när som helst kan dyka upp i varandras låtar och inte sällan skapa något alldeles särskilt. Till exempel lyfter Åkervindas version av dalska folkvisan Det brinner en eld med hjälp av folkduon Vildes nyckelharpa och gitarr.
Näst på tur i kvällens program står redan nämnda Vilde. De är oftast en trio, men gruppens klarinettist har tagit paus för att spela tenorsax, och därför får Sunniva Abellis nyckelharpa och Nisse Blomsters gitarr konversera med varandra. Gott så. Musiken är svensk folkmusik som i sina bästa stunder får kroppen att spritta och fötterna att stampa.
Som sig bör i Midvinterfolkska sammanhang upptar elever från Framnäs folkhögskola därefter en stor del av programmet. Först bjuder trion Joo, som alla läser folk- och världsmusikinriktningen, på irländska, rumänska och svenska sånger på gitarr, flöjt och tuba. Hippiedängan Sammanhang, ursprungligen av Kolonien, är en vacker brygga till den folkfest som sedan väntar i form av Framnäs folkloreensembles balkankavalkad. Det är svårt att inte falla för gruppens svängiga blandning – det blir bland annat rumänskt, arabiskt, romskt och turkiskt med solon på fiol och harpa (!) – som åtföljs av Luleå balkandansares långdans nedanför scenen.
En tillställning som denna – drygt fyra timmar lång – kräver dock viss uthållighet, och när arrangörernas eget projekt Gråttfolk intar scenen tappar Midvinterfolk lite kraft. Avslutande King Arthur-ledmotivet Song of exile är vackert, men ett par moderna bluegrasstolkningar känns en smula trevande. Allt som allt är dock Midvinterfolk en imponerande uppvisning i Sveriges samtida folk- och världsmusik.