Orkidén nattviol, norddaggkåpa, lappmarksfibbla, fjällviva, brunklöver och kransrams.
Det var lördag eftermiddag och vi var trettio personer som likt förväntansfulla skolelever inväntade nästa växt, nästa historia på bildduken. Våra hjältar i skenet av multimediaprojektorns ljus hette varken Stefan Löfven eller Zlatan Ibrahimović utan Elisabet Arvidson och Mats Nettelbladt. Föreningen Pite lappmarks flora hade bjudit in till höstmöte i Arjeplog i den tidigare Sameskolan. Om nu någon möjligen tror att dessa fridfulla och naturintresserade människor inte gör en fluga förnär har ni fel. Nej, det handlar inte om våldsamheter, men genom att skaffa sig så mycket information om växtlighet som möjligt kan detta stoppa skogsavverkning, utbyggnad av kortsiktiga vattenkraftsprojekt eller gruvor. Nämn den rödlistade laven rosenticka och varje representant för ett skogsbolag får en rynka i panna. Och om de inte får det, borde de. När Jim Lundqvist, botaniker med rötterna i Laisdalen, nämnde att ett bestånd av jämtlandsmaskros hotades av utbyggnad i Laisälven på 1990-talet, var det många förespråkare av projektet som satte morgonkaffet i halsen. En maskros! Idén var att torrlägga en del av sjön Laisan, utvinna malm på botten av sjön, och leda vattnet över till Skellefteåälven. Nu stoppades projektet av en rad skäl där det främsta var att Laisälven är del av den skyddade Vindelälven, men visst, jämtlandsmaskrosens öde bidrog. Den skulle aldrig överleva en dämning.
Det här var tankar jag umgicks med i veckan när det blev dags för en insats.
Stafettloppet Run for your life startade i Kiruna den 9 november för att nå inledningen av klimattoppmötet i Paris i början av december. Jag bara kände att jag måste delta när tusen löpare springer för klimaträttvisa och en hållbar framtid.
Den tilldelade sträckan fanns i den tyska småstaden Scheeßel. Med på nattåget hade jag en bit av glaciären från Arjeplogs kommuns nordvästligaste hörn. Tillsammans med Under flera år har jag bevittnat hur Sveriges största glaciär Sálajiegna minskat. Isbiten var inlindad med ett frysblock och på en reflexväst hade jag satt fast bokstäverna ”I run for Sálajiegna”. Jag tänkte att det kunde bli en sinnebild av hur norra Europas klimat förändras med glaciärernas avsmältning. Ja, nog smälte den allt… för sent upptäckte jag hur en bok och ett anteckningsblock förstördes i min ryggsäck. Men väl framme i Scheeßel kunde ändå en handfull stor bit visas upp för mina medlöpare. Miljöaktivisten Charlotte Niekamp, som studerat landskapsekologi, berättade hur inlandsisens kant en gång nådde fram till det platta landskapet i Niedersaschen. Hon hade själv undersökt spåren.
Effekterna av de smältande glaciärerna i Sverige och i världen är kännbara och tydliga. Med det varmare klimatet får vi blötare, men också en varmare och regnigare sommar. Länsstyrelsen i Norrbotten beskrev det så här för fyra år sedan: “I fjällen framträder effekter av klimatförändring tydligare än i många andra ekosystem".
Det här blommorna kommer in. Botaniska föreningar och naturskyddsgrupper sitter på värdefull information. Att avläsa naturen ger svar på framtidsfrågor. Där min barndoms välfärd kantades av utbyggnad av vattenkraft och gruvdrift, tvingas vi idag tänka nytt.
Vid glaciäriskanten har jag förundrat sett växtligheten dyka upp så snart leran blivit till jord. Ullvide, ripbär, tussilago, fjälltrav och mjölkdunört är exempel på växter som snabbt etablerar sig. Här kan den nya tiden avläsas. Så, där i Scheeßel sprang jag för Sálajiegna.