För mycket av allting

FÖRESTÄLLNING Vem har lurat barnen? En föreställning av och med Laleh Pourkarim och Kalle Haglund Riksteatern Jam Ebeneser, Luleå Tillsammans framför de småpretentiösa småpoetiska berättelser och funderingar, de kompletterar varandra väl och allt som oftast står de i rampljuset gemensamt. Kalles dikter är ordvrängande berättelser laddade med småfyndiga vitsar. Med utgångspunkt hos en pojke i 7:eklass som just förlorat sin kompis eller hos mammas blodpudding klockan kvart i fem tas små vardagligt existentiella funderingar upp, frågor som alla kan relatera till och känna igen sig i. Laleh och Kalle både sjunger och berättar och ofta går det fort, som sig bör med poetry slam, och det är svårt att hinna sortera intrycken. De flyter samman och blir mest som ett medvetandeflöde fylld av olika tankar. Det är lättförståeligt men det är inte alltid lätt att veta var i resonemanget man befinner sig. Tydligen hade Ebeneserkvällen varit slutsåld sedan länge, Laleh verkar numera vara så oerhört populär att det saknar motsvarighet. Likväl står hon kvar med fötterna på jorden. Kanske står hon mer med fötterna på jorden än någon annan i hela vårt avlånga land. Hon är enormt avslappnad och förtjusande. Laleh är så outsägligt populär och politiskt korrekt att det skrämmer mig. Jag vet att ni som var på lördagens föreställning och nu läser det här förmodligen inte kommer att hålla med mig, att ni kommer att irritera er, kanske tycka att jag är löjlig eller bara ondgöra er över att det är typiskt recensenter. I såna fall är det nog snarare ni som är inskränkta. Visst är Laleh jätteduktig, men hon är inte bäst, hon är snarare för duktig. Allt är så oerhört svenskt, så oerhört avspänt och fint att jag inte riktigt klarar av det. Det opretentiösa i det avslappnade är i sig någonting väldigt pretentiöst och i mångt och mycket någonting väldigt irriterande. Andres Lokko skrev en krönika i Svenska Dagbladet om Laleh och den nyss avslutade galahets som tilldelat henne ett tillsynes oräkneligt antal priser. Han skriver ?att om folket och barnen får bestämma så vinner Laleh precis allting.? Och även om jag kanske inte är lika snävt alternativ som Lokko så håller jag med honom. Laleh får också mig att tycka illa om Cornelis och hur Cornelis i egenskap av inspirationskälla gör Sverige så förbannat svenskt. Men ändå, jag erkänner att föreställningen var bra och jag gjorde det redan i första meningen, men det här är en smurfig svenskhet som är lite för mycket. Någonstans finns det en bägare som håller på att tippa över. Det är mycket talang, mycket charm och mycket beröm ? för mycket.

För mycket av allting

Den föreställning som Laleh Pourkarim och Kalle Haglund har satt ihop är en smått lysande exposé över hur det kan vara att vara barn och att bli vuxen.