En långvarig förlovning (fyra kurirhästar) kan mycket väl vara bland det bästa som finns att tillgå i filmbutikerna just nu.<BR>Det är nämligen, och det inte enbart i princip utan helt och hållet, omöjligt att förhålla sig likgiltig till den här franska filmen av Pierre Jeunet och med Audrey Tatou (lika mångtydigt ljuvlig här som i samme regissörs tidigare Amelie från Montmartre) i rollen som kvinnan som vägrar att acceptera att hennes älskade har försvunnit i första världskrigets kaos.<BR>I stället drar hon ut för att lokalisera honom. Och träffar på den vägen på massor av udda och kufiska original, samt (ibland är de här bägge typerna för övrigt också synkrona) även människor vars liv har slagits i bitar av krigets ohyggliga elände.<BR>En långvarig förlovning, som bygger på en (även i Sverige utgiven) roman av Sébastian Japrisot, är en närmast oändligt rik, människo- och händelsemyllrande film, som i sig förenar både fascinerande berättelser, apart överraskande inslag (de självstympningar som ett antal soldater utför för att slippa ifrån frontens helvete), originellt vänliga episoder samt ? den möjlighet till överlevnad som romantiken och kärleken trots allt alltid erbjuder. På något vis.<BR><BR>En annan film som också så helhjärtat som möjligt kan rekommenderas är Ray (fyra kurirhästar) där Jamie Foxx excellerar i ett ovanligt osminkat och osentimentalt porträtt av musikern Ray Charles.<BR>Foxx fick en Oscar för den här rollen. Och något annat hade bara varit en orättvis skymf, eftersom Foxx omärkligt blir ett med rollen och skildrar både de ljusa och även de inte alltid så sympatiska dragen i Ray Charles karaktär.<BR>Charles blev blind i mycket tidiga år och började försörja sig som musiker i tonåren. Heroinet introducerades han för som 16-åring och behöll därefter den älskarinnan i 20 år. Han gifte sig tidigt, men var också notoriskt otrogen mot hustrun. Och längs den knaggliga livsvägen hann han också med att skapa definierande musik inom genrer som soul, blues, country och gospel.<BR>Regissören Taylor Hackford har verkligen undvikit panegyriken och i stället satsat på realism av den kärva sorten. Men inlevelsen i den här filmen går det aldrig att ta miste på. Och visste man det inte förut så blir man medveten om vilket geni som Ray Charles var ? om inte kanske alltid mänskligt sett så åtminstone självklart musikaliskt.
