Fördjupar kunskapen om människan och kriget

I mitten av juni fick den nigeriansk-amerikanska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie The Orange Prize för sin kritikerrosade och realistiska roman En halv gul sol. Det är en strålande bok om det våldsamma inbördeskriget i Nigeria år 1967-1970 där kristna igbor stred för ett självständigt Biafra mot muslimska nigerianer. Jag visste knappt något om kriget innan jag läste Adichies bok, inget om de miljontals människor som omkom eller de familjer som splittrades för alltid, jag visste inget om nigeriansk litteratur över huvud taget. Det enda jag kunde relatera till var "Biafra-barn" och bilderna på uppsvullna barnmagar som bildat begrepp i Sverige redan tio år innan jag var född. Men Adichies brokiga berättelse är ingen eländeshistoria även om den handlar om ett krig. Den är en stor episk roman med såväl klass-, etnicitets- och könsperspektiv där flera livsöden skildras med inkännande blick.
Särskilt de tre personer som berättarperspektivet växlar mellan kommer läsaren nära: den fattiga tjänstepojken Ugwu från landet, den kurviga skönheten Olanna med bakgrund i den välbärgade igbo-medelklassen och den vita engelsmannen Richard med författarambitioner som kallar sig "vi" med biafranerna. Lika viktiga för bokens handling är Olannas intellektuelle och revolutionäre älskare Odenigbo, tillika Ugwus husbonde, och Olannas barska och driftiga tvillingsyster Kainene.I bokens början är tillvaron lojt avslappnad och optimistisk. Ugwu lagar doftande jollofris och societeten samlas i Odenigbos vardagsrum för livliga diskussioner, poesirecitationer och hjärtliga skämt om kvällarna. Snart anas de första orosmomenten till kriget och Odenigbo, Olanna och Ugwu måste fly med den puttrande soppkastrullen i högsta hugg, och boken blir spännande läsning på allvar. Det intressanta är hur En halv gul sol också visar fram universella moraliska frågor som viktiga oavsett om bomberna faller eller inte, till exempel förmågan att förlåta den man älskar och att visa ödmjukhet inför sig själv. Detta gör att min förståelse för vad det kan innebär att leva i krig nyanseras. För mitt i kriget, som slår sönder relationer mellan människorna och får dem att utföra omoraliska handlingar eller begå fruktansvärda övergrepp, så fortsätter de att känna lust, förbjuden åtrå, glädje och utvecklas som människor. Vissa band dem emellan till och med stärks.Efter närmare 700 sidors läsning känner jag mersmak, jag vill veta mer om Afrika och afrikansk litteratur, särskilt när läsningen är såhär njutningsfull. Det enda jag vänder mig mot i Adichies bok är att berättelsen är så snygg, det finns inget som skaver eller som jag uppfattar som särpräglat i romanbygget.
Och kanske är det därför så många kan ta En halv gul sol till sitt hjärta: mer för att ämnet är viktigt och säkert levandegjort än för att boken gör något särskilt med romanformen som sådan.