Att ”fjällen faller från ögonen” måste vara en av ordstävshistoriens mest motbjudande metaforer. Ändå används orden främst i positiv bemärkelse, i samband med välbehövliga verklighetsanpassningar, insikter och demonterade illusioner.
Eller som det sjungs i hymnen Amazing Grace: I once was blind, but now I see.
Liknelsen med fjällen har också religiösa anor, den nedtecknades ursprungligen för över 1900 år sen i bibelboken Apostlagärningarna. Men det finns betydligt mer sentida varianter av verklighetsskymmande flagor att placera för, eller avlägsna från sitt synfält.
I det outsinliga bildflödet i sociala medier framhålls ibland att foton är ”filterlösa”, det vill säga att de undgått förvrängning av bildbehandlingsprogram eller smarta mobilkameror. Intygandet om ett fotos överensstämmelse med verkligheten, på internetspråk: #nofilter, ges som regel i samband med vackra solnedgångar, storslagna naturvidder eller osannolikt safirblå barnaögon.
Budskapet deklareras på en allt annat än subtil banderoll: Jodå, mitt liv ÄR verkligen såhär snyggt! Inget fusk!
Det paradoxala med den demonstrativt påpekade filterlösheten är att den borgar för äkthet och trovärdighet, samtidigt som den ofta höjer ribban för ett redan ouppnåeligt ideal. Personligen kan jag finna tröst och uppmuntran i uppenbart manipulerade och retuscherade bilder – sådana som framställer livsstilspornografin för vad den är, istället för att låtsas som att en novemberfrukost med hembakade bagels och färska jordgubbar är socialrealism.
Av samma anledning har jag svårt för tvålmärken och underklädeskedjor som marknadsför sina varor med plakat om ÄKTA SKÖNHET, illustrerad av modeller med gråa hårslingor eller BMI 21 istället för 17.
Den finska fotografen Iiu Susiraja visar hur verkligt filterlösa bilder av kvinnokroppen kan vara en tankeväckande, humoristisk och subversiv konstyttring.
I en uppmärksammad serie självporträtt framställer sig Susiraja i ett, utifrån konventionerna, högst osmickrande ljus. Hon poserar med en kvast fastklämd under brösten, med sin svällande mage på en serveringsbricka, med ansiktet i en gummistövel eller ett elektriskt lucialjus fäst vid pannan med silvertejp.
Bilderna har kallats kontroversiella, underliga, dråpliga och förvirrande. Ibland vackra eller modiga. Men fotografen själv framhåller i en intervju för magasinet Dazed att inspirationen till självporträtten kommer från det vardagliga livet, att var och en borde känna frihet i framställningen av den egna kroppen, att det onormala kanske faktiskt är normalt.
Så framstår plötsligt mina egna, sminkade selfies som fullkomligt absurda.
Jag brukade vara blind, men nu ser jag.