Förnuft eller kropp?

I skärningspunkten mellan det gamla Englands samhälle och den nya industrialismen, mellan första och andra världskriget, utspelar sig D. H. Lawrences skandalomsusade roman Lady Chatterleys älskare, publicerad i Storbritannien 1960 efter att ha varit förbjuden sedan 1928 på grund av sitt explicit erotiska innehåll. Boken handlar om Lady Chatterley, med bakgrund i den socialistiska och kulturella borgarklassen som gifter sig med storgodsägaren och aristokraten sir Clifford, förlamad från midjan och nedåt. Snart börjar den själsligt och kroppsligt understimulerade Lady Chatterley att förtvina på det spökliga Wragby. Som hennes oroliga far uttrycker det så passar det inte Lady Chatterley av vara demi-verge: "Hon börjar bli mager och benig. Det är inte hennes naturliga typ. Hon är ingen liten bleknosig spigg. Hon är en sprittande skotsk laxöring." Lawrences humoristiska och blommande stil är njutbar och komplex. Han målar upp ett kraftfullt växt- och djurliknade organiskt system runt den ohejdbara passionen, den djupt sinnliga konstnärliga skaparkraften och de tillfälliga händelserna som gör livet levande. Med denna naturens naturlighet polemiserar Lawrence mot dess motsatser: det livslånga och träiga äktenskapet, den populistiska jakten på ära och berömmelse samt den stela traditionen som sådan; vanor som fastnat i maskinella upprepningar utan utrymme för spontana infall. Människorna på Wragby är villrådiga: vilket är egentligen det bästa sättet att leva? Med förnuftets kalkylerande och logiska kyla eller med kroppens behov och heta lustar? Diskussionerna går höga bland Cliffords vänner men Lady Chatterley väljer i tysthet det senare, eller rättare - hon väljer inte, hon låter sig föras iväg på en våg av subjektslös passion som ska föra henne närmare sig själv, närmare hennes egen inre kraft. Hon söker, och finner, ett annat och enklare rum för sig i sir Cliffords skogvaktares koja. Denna blir platsen för möten mellan henne och skogvaktaren med dans i regnet och förtrolig ömhet, så långt ifrån sir Cliffords strikta opportunism hon kan komma. I dag kan Lady Chatterleys älskare knappast anses stötande för sin skildring av kärlek över klassgränser och en kvinnofrigörande sexualitet - något 1970-talets kvinnorörelse inte var sena att använda sig av: som motiv i konsten, i medvetandehöjande samtal, eller för egna stimulerande och pragmatiskt inspirerande läsupplevelser - något Ulrika Milles berör i sitt förord till boken. Nu ingår Lady Chatterleys älskare i Bonniers behändiga, billiga och bildande klassikerserie. Och det är tur att den är snabbläddrad, denna sträckläsningsbok, när jag sitter på bussen och Harlekin-jargongen flödar som bäst över sidorna. Till de sneglande blickarna från medpassagerarna vill jag bara säga: jag läser inte kiosklitteratur, jag bildar mig, tro inte annat!