Förslag till överlevnad

Just nu har vi bland annat det följande att ta ställning till. Kommande söndag inträffar vårdagjämningen. Då kan hoppet tillåtas att börja spira igen. Då ska det, helt enkelt, inte bli så mycket värre. Efter detta ska man kunna börja skönja en ljusning. Inte så väldigt märkbar till en början, kanske. Men gradvis: allt mera påfallande. Det värsta jävla mörkret ska börja ge med sig. Den värsta jävlan kylan också. De värsta jävla dystra tiderna ska, helt enkelt, snart vara över. Folk ska återigen begynna att tina upp. Jag har inte kunnat undgå att lägga märke till, att det har blivit allt svårare för mig personligen att ta mig igenom den allra värsta etappen av det allra mest mörka vinterhelvetet. Inte för att jag är i akut behov av ljusterapi eller så. Men det som förr i tiden på sin höjd bara var ett stadium som rätt så obemärkt passerades varje år, känns numera som något betydligt strävare, jävligare, dystrare och bistrare att manöverera sig fram genom. Visst: det här har alldeles säkert med åldern att göra. Och visst igen: man kan besvärja och bota läget genom att vara ensam i så liten omfattning som möjligt och göra sitt bästa för att se till att man har det så roligt som man bara kan. Fast ? det är ju ändå sällan som det är lördagsläge hela veckan. Och hur kul som helst ska man inte ha det. Ju. Men. Strunt i det där nu. För nu börjar ju våren faktiskt göra sig påmind. Och då är det mycket som känns lättare och det inkluderar även elräkningen, som inte längre brukar ha samma stenhårda tendens att slå hål på botten av brevlådan när den landar där, som den vanligtvis annars har för vana att göra. Och den andra nära förestående händelsen har ju, förstås, med införandet av sommartiden att göra. Infaller natten mellan påskafton och påskdagen. Nästa helg, alltså. Och då ska klockan vridas tillbaka en timme. När den är 02.00 på natten så är den inte det, utan då är den 01.00 Det här brukar, om inte annat, vara inspirationen till många intressanta debatter med krogägare. Som inte alltid tycker att det är så självklart att öppettiden plötsligt ska expanderas, medan i alla fall somliga utskott ur klientelet brukar hävda att ?så ska det ju visst vara? (detsamma publik-utskott brukar dock inte alls vara fullt ut lika insisterande när det är dags för vintertiden och klockan ska vridas en timme framåt ? undrar just varför ..?). Påsken är ju för övrigt tidig i år. Men kan säkert arrangeras och struktureras till något positivt risigt, förslagsvis och allra mest lämpligen i sällskap med dem som man helst spenderar tid tillsammans med. På tal om större helger så stötte jag ihop med en frilansande kollega, under en paus i skrivandet av den här aktuella texten. Och angående storhelger så tyckte han, fundersamt, att man borde leta fram något ur Bibeln eller någon annanstans som man skulle kunna göra en storhelg av. På det att det inte skulle kännas så storhelgsbefriat och långtråkigt, som nu mellan påsk och Kristi Himmelfärdsdag, som i år infaller på torsdagen den 5 maj. Före dess har vi ju i och för sig 1 maj, men den är på en söndag i år och utlöser alltså inte någon extra ledig dag. Men hur det än är så finns det ju kvällar. Som också kan vara oförglömliga på nästan alldeles för många sätt. Samt andra företeelser också. Som medverkar till att göra vardagen så oändligt mycket uthärdligare. Här följer nu den mest aktuella och personliga 5 i topp-listan över just sådant. Sånt som gör livet ännu mera värt att leva. Och som ger betydelsen av att ?härda ut? en betydligt starkare och ihärdigare resonansbotten än vad den vanligen har. 1: Spelningen med gruppen Hardly, Still, Fresh and Young. I lördags. På krogen Gennys i Luleå. Jag har inte på väldigt länge upplevt en så trivsam, totalt oneurotisk och avkopplande stämning på en krog i Luleå som det handlade om just den här kvällen. De gamla välkända musikerna körde sin gamla välkända mix av amerikansk och irländsk folkmusik. Men den lät på något sätt mycket bättre än nästan någonsin tidigare. Och Hasse Alatalo som gästartist. Svårartat magiskt. Samt Benty Öqvist och Morgan Andersson också. Plus återbesök i den repertoar som gruppen Ten U-Tex Riders en gång använde sig av. Så gott som fullsatt i lokalen. Och inte ett ovänligt ord, åtbörd eller blick. Jovialiskt. Älskvärt. Toppen. 2: Radio. Och då allra främst lokalradiomorgnar i P 4 tillsammans med Lena Callne. En helt fantastiskt avstressad och med rösten glittrande av humor försedd personlighet, som tar hand om sina lyssnare och liksom innesluter dem i den fullständiga gemenskapen. Beundransvärt. Något senare på dagen, i samma kanal, P 4 Extra, med Rickard Olsson. Efter tre:s efterföljare. Uppkäftig kvalitetsradio, med spjutspets, som vågar uttrycka egna åsikter också. Två timmar varje vardag, som snabbt blir beroendeframkallande. 3: Filmer. Till helgen kommer The Ring 2 till biorepertoaren i Luleå och skrämmer ihjäl oss som med viss möda överlevde inledningen av denna rysarserie. Snart kommer, förhoppningsvis, Ray; med Jamie Foxx i sin Oscarbelönade roll som Ray Charles. Och Clint Eastwoods Million Dollar Baby. Och Finding Neverland, med Johnny Depp. Mycket sevärt är att invänta. Det är jag väldigt säker på. 4: Böcker. Inte minst spänningstyngda thrillers och deckare. Låt oss göra som i Norge och läsa extra mycket deckare till påsk. För tillfället är det exempelvis sånt som Blodröd våg av Rennie Airth, Förbjuden mark av Lesley Horton, Mörkt förflutet av Peter Spiegelman, Den misstänkte av Michael Robotham och De osynliga tingens lagar av Frank Huyler som ligger strödda omkring mig och som känns så uppenbart BRA. 5: Mats Olssons krönikor på söndagarna, i Expressen. Oftast är de så exemplariskt personliga att man ? bara svimmar. Som den i söndags ? om ensamhet, Merle Haggard, armbryterskan Heidi Andersson, Hank III och NEW YORK. Jag bara dog (nästan). Och katten Malin ? hon är ju också en av livets fullträffar. Till nästa gång: Lev Väl. Samt stark rekommendation av ? de ögonblick i livet som ni själva upptäcker.