Förtjusande, Jenny

Jenny Wilson Fredag, 13.30 Teaterladan Tre Kurirhästar Hon är en av våra allra mest stilfulla musiker i nästan allt vad hon gör. Allt är vackert, såväl hela framförandet i sig som hennes utstrålning och person. Musiken, arrangemangen och det visuella är även det förtjusande. De är tre i bandet, själv spelar Wilson gitarr, hennes medmusikanter spelar gitarr respektive klaviatur. Sättningen är enkel, fast det innebär inte att musiken är trivial, snarare är det tvärtom. Arrangemangen och låtstrukturerna är märkliga på samma vis som med First Floor Powers låtar. Det följer inte gitarrpopnormer beträffande låtuppbyggnad, men likväl är det lättsam och okonstlad pop trots att den är aningen skruvad. Musik med finess, som man brukar säga. De spelar till backingtracks med trummor, synthar och harpor och det utgör en stor del av det säregna soundet. Utan de suggestiva ljuden hade detta kunnat låta som vad som helst men nu sticker det ut. Konserten inleds med ett lågmält pulserande där dova bastoner drar in över lokalen likt en bris. Sakta vaggas man in i det varma ljudlandskapet och sedan när Wilson börjar sjunga blir uppenbarelsen komplett. Jag är nästan böjd till att säga att hon har vårt lands bästa sångröst men jag är inte tillräckligt förvissad för att hävda det, hursomhelst är den förundrande skön. Under slutet av spelningens andra låt händer det någonting. Allt lyfter och hela lokalen hajar till, för en stund är det sedan skitbra. Men tyvärr är det inget som varar konserten ut. Det händer några fler gånger att det glänser till sådär så att rysningar är nära, men det är bara ett fåtal tillfällen och jag börjar aldrig rysa. Wilson lyckas bäst med de snabbare låtarna ? de är ofta mer hittiga ? men när tempot är lojt är också känsloläget det. Tyvärr misslyckas de med Summertime ? The Roughest Time, en av hennes bästa låtar som nu var mest lam. Det blir också ett extranummer som avslutas med ett mäktigt vokalt parti där alla tre sjunger stämmor som är snudd på fantastiska. Det var angenämt och förtjusande, bra men inte jättebra.

Förtjusande, Jenny

Jenny Wilson sjunger skolgårdspoesi. Det handlar om kärlek och ungdomstiden, sådant som de flesta åskådarna vid hennes Hultsfredskonsert lätt kan relatera till.