Håkan Arvidsson tillhör namnen som alltid fanns där, i böckerna, artiklarna, de skrifter som verkligen betydde något. I boken Vi som visste allt skriver han sina minnen från den tid som kallas 68, både personliga och politiska. Men eftersom allt personligt hos Arvidsson också är politiskt blir skildringen renodlad. Jag tror det är den första, stora och politiska memoaren från någon av oss som tillhörde 68-vänstern. Det tycker jag om. Inte för att han skriver livfullt och litterärt. Men han är grundlig, någon gång slarvig med smärre detaljer. På en säreget gammalmodig vetenskapsprosa beskriver han livet, från uppväxten i medelklassens Jönköping fram till den långa gärningen som lektor vid universitetet i Roskilde. Revolten verkar alltid närvarande, en ovilja mot det liknöjda, realskolans tragglande, vänstersekternas testuggande eller vänsterpartiets ovilja att gå till botten med sin falska ideologi. Arvidsson förblir skeptisk, och det kan låta som att han alltid haft rätt, men djupare sett kan man säga att han alltid fått fel och därför gått vidare. Eller åtminstone känt missnöjet med de otillräckliga förklaringarna. Han blir tidigt maoist, om något skeptisk så dock ledande i studentorganisationen Clarté. Tillhör de allra första generationerna av sextioåttorna, född 1943 har han nästan förkrigsanknytning. Kanske är det därför han alltid verkar något mindre hängiven än vi som kom generationen efter. Han äger alltid ett motargument, en liten öppning som säger: jag kan ha fel. Den sortens ödmjukhet var ovanlig. Ledande förblir han även efter brytningen med maoismen och övergången till den något öppnare hållningen hos tidskriften Zenit. Men även där kommer det till uppgörelse och brytning. Den bok han skrev tillsammans med Lennart Berntsson 1979, Makten, socialismen och demokratin har jag goda skäl att minnas. Den var, tillsammans med artiklarna från de polska intellektuella runt Solidaritet de viktigast analyser jag själv brukade i uppgörelsen med den förkvävande leninistiska traditionen i svensk vänster. Det var viktigt att förstå varför man hade fel, inte bara att. Många misstag sålunda, många ideologiska överslag, ändå säger Arvidsson som de flesta av oss som var med: ångra ingenting. Den förföriska känslan av att en gång ha kopplat upp sitt liv till historiens stora drama, att ha en insikt högt över dagens trivialiteter, sådant ger en liten föraning av evighet som har svårt att lämna kroppen. Dessutom en känsla av arrogant överlägsenhet, påminner Arvidsson korrekt. Självklart, vi visste allt, vi hade alltid rätt. Men ånger, nej ingen ånger, bara driften att fortsätta vidare längs de stora undrens väg. 1968 var ett stort prov, den var ett allvarligt försök att säga: det finns alltid ett alternativ, vi ger inte upp! Ofta blev den också en stor prövning, den dogmatiska hjärndöden, de evinnerliga splittringarna, hopplösheten i att klänga fast vid en ideologi vars potential var förbrukad med ryska revolutionen. Att ta sig in i en ideologi är lärorikt, men klok blir man först när man tagit sig ur den. Den lärdomen förmedlar Håkan Arvidsson med Vi som visste allt.
Ny bok Håkan Arvidsson Vi som visste allt Atlantis
