Från pubertetsflabb till sentimentala klichéer

Nä, det är i princip omöjligt att låta bli att jiddra med Zohan. Eftersom filmen om honom hade kunnat bli en helt acceptabel flabb-rulle för den med galopperande acne och tandställning försedda tonårspubliken (i alla åldrar). Men inte blev det. Utan i stället bedrog oss på de flesta flabben och planar ut i en olycksalig grovmix av svårartat sentimentala klichéer. Och då blir det ju ingenting annat än - enbart jolmigt. Man brukar kunna lita på Adam Sandler när det handlar om att lämna ifrån sig genuint fåniga filmer. Han ber absolut inte om ursäkt för att han medverkar i den typen av pinsamt låghumoristiska filmer och även själv - starkt - bidrar till deras låga status. Han är en väldigt fysisk komiker och kan exempelvis göra hur mycket som helst av en handikappad fot (som i Mr. Deeds), utan att det känns det minsta fel. Och när han enbart nöjer sig med att vara en israelisk super-soldat vid namn Zohan; vederbörligen försedd med pliktskyldig Borat-accent och i princip en solitär terroristbekämpare, så är han också rolig. Problemen uppstår när han fejkar sin egen död och beger sig till USA för att förverkliga sin dröm och sig själv. Att bli hårkonstnär och göra "hela världen silkeslen". Då hjälper det inte ens att John Turturro dyker upp som hans palestinske motsvarighet, den ständigt med mörka solglasögon försedde Phantom. Innan vi ens har hunnit säga "Golanhöjderna" eller "Moshe Dayan" så har hela filmen landsatt sig i ett stort träsk av enfaldigt kryckiga klyschor. Och hur kul är det - inte mycket alls. Inte ens enligt den mall som Adam Sandler vanligtvis tillämpar (om vi möjligtvis bortser från Punch Drunk Love och Spanglish). Härmed är ni alltså underrättade om detta sakernas beklagliga tillstånd. - Jolmigt är ordet, sa Bill. - Jolmigt, var det ja, sa Bull.