Fränt, roligt och modigt om att vara sex år och ensam

En stor del av ljuset faller förstås på regissören Olle Törnqvist. Ur Moni Nilsson-Brännströms barnbok har han arbetat fram en dramatisering som lyfter berättelsens styrkor och förädlar humorn. Sedan har han själv iscensatt den med mod och gott humör. Om pjäsen kan man berätta att den handlar om Salmiak som bor med sin mamma och pappa i fjällbyn Norrnäs. Där har han det inte särskilt bra. Pappan meckar med sina datorer, läs: är en datornörd, och mamman vill bara hem till Stockholm. Hon blir faktiskt sjuk av att bo i mörkret, super helt enkelt och tappar till slut koncepterna. Men att hon dessutom flyttar är det, som med så mycket annat, bara för sexårige Salmiak att bita ihop och hantera. Hans föräldrar är nämligen helt omedvetna om hur ensam och plågad av byns ungar sonen är. De ser bara sig själva. Låter inte särskilt kul va? Men det är det. Hela ensemblen spelar ut för fullt och Philip Hughes som Salmiak är - bra! Han leker, lider och snurrar sin mössa bara som pojkar får när barn har blivit sex. Utan att tveka köper vi att hans vuxna kropp är sex år. Den rör sig i alla fall så, och att han är längre än sin mamma beror förmodligen på att hon har krympt av all vinterångest. Medspelarna gör ett lika gediget jobb: Erik Borgeke alternerar med stor pondus mellan tre vitt skilda roller, Johanna Granström är som flickungen Anna-Sara både helt osannolik och fullständigt sann samtidigt och Mats Pontén, som både spelar Farfar och den dumma pappan, verkar ha trollat fram sin gamla roll Lars-Ewe ur jämställdhetspjäsen I vått och torrt. Men där denne var sårbar framförs den här manschauvinisten till full orkester, helt avklädd fastän han både har skoteroverall och hjälm på. Det märkliga är nu att allt det otäcka med barndomens utsatthet som utspelas på scenen både blir dråpligt och roligt. Mycket beror på rytmen och hur hela uppsättningen med kostym, ljus och ljud samverkar. Ibland är skådespeleriet helt stiliserat med karaktärer som lånat sitt uttryck närmast från mimen och till en häftig musikalisk puls, ibland naturalistiskt men ofta med små fina glidningar där emellan. Snyggt och befriande och nästan genomgående med utmärkt tajming. Befriande är också Spocke, Maurits Elvingsson, som från ingenstans kommer inglidande på sina rullskor. Jalle Lindblad har gett honom en helt suverän kostym i klart orange, rött, gult och grönt. Med ett sött runt ansikte är han ett riktigt rastafaritroll mitt i vinternatten. Scenografin är nämligen vinterblå, något som förstärks och kramas fram lite extra i ljussättningen. Spocke själv är ett väsen som de gamla vittrorna och trollen - eller Salmiaks låtsaskompis. Han kommer från Bredvid Ungefär som ligger i en annan värld. Mellan världarna reser han genom en magisk knapp och blir Salmiaks vän precis när han behöver en som mest. För lika mycket som om dumhet handlar pjäsen om vänskap; den underbara och svåra. Men från vänner måste man ofta skiljas under en barndom, så också för Spocke, Salmiak och skolkamraten Clint-Hendrik. Det är så det är. Men under tiden kan man vara till för varandra och ha roligt. Till exempel passa på och gå på Norrbottensteatern när de bjuder ur fina magiska teaterasken.

Fränt, roligt och modigt om att vara sex år och ensam

Med sin andra premiär på två dagar slår Norrbottensteatern världen med häpnad, eller åtminstone mig. Deras barnteaterproduktion är nyckfull, men med Salmiak och Spocke bjuder man en barnteaterföreställning som är rolig, gripande, fantasifull, fartig och mycket allvarlig på samma gång.