Fräschör och rutin

Framnäs Kammarjazzensemble Krogen Valdino har ingen bra akustik i världsklass (all akustik på Acusticum är ju som bekant i världsklass), vilket särskilt drabbade det unga förbandet Framnäs Kammarjazzensemble. Men inte hindrade dem från att ge sitt lilla set lyster och fräschör. Sättningen trombon, gitarr och komptrio är ljudmässigt svår - det är ju knappt Nisse Landgren klarar den - men framnäsarna bemästrade problemen: särskilt några snygga arrangemangsfinesser gladde. Vad sägs till exempel om en hel takts break inför varje solo, som vi bjöds på i en låt? Det vågar inte ens Tim Hagans. Visst, det lät mycket snällt och en del fnyser väl åt det - att behärska grunderna och prioritera kunnande framför ego. Men för att travestera ett modernt ordspråk: snälla jazzgossar kan gå hur långt som helst (hur långt jazzflickor kan gå vågar jag inte ens tänka på). Huvudnumret, Contemporary Bebop Quintet, blev sedan faktiskt en besvikelse. Skickliga musiker, bra låtmaterial, adekvata arrangemang - det hjälper inte när spelet inte kontureras och forceras. Bop kan inte spelas i nästan samma mezzoforte hela tiden; inte heller kan man fylla på med samma gamla 16-delar chorus efter chorus, utan överraskande melodiska infall. Och då menar jag inte citat: vad finns det att vinna på att, som trumpetaren Bosse Broberg, i ett solo citera både Hugo Alfvén och Ellington när det ska handla om bop? Inte förrän trummisen Gilbert Matthews sent omsider drog till med ett riktigt pukslag à la Haydn i introt till Monk-låten Well You Needn’t satte vi oss käppraka upp. Där förlöstes allt bandets kunnande, inte minst hos lysande pianisten Göran Strandberg (ersättare för sjuke Åke Johansson) och muskulöse basisten Ivar Lindell. I efterföljande Ellingtonballad, In a Sentimental Mood, glänste tenoristen Stefan Isaksson med långlinjigt, tidlöst spel i Coleman Hawkins manér. Men för mig var det litet för senkommet. Nej, det är rätt att vara snäll när man är 20, men när man är 50+ är det rätt att göra uppror. Också inom jazzen.