Frej Lindqvist bakom masken

Jag skulle nog kunna sitta och lyssna på den väl verserade och meningsfullt kommunikative skådespelaren, regissören och skribenten Frej Lindqvist i åtskilliga timmar. Utan att ens komma på tanken att ha ens ett uns tråkigt.

BILDAD TISDAGSKVÄLLSUNDERHÅLLNING. Skådespelaren, med mera, Frej Lindqvist samtalade på tisdagskvällen med Kerstin Wixe, inom ramen för Kontext.

BILDAD TISDAGSKVÄLLSUNDERHÅLLNING. Skådespelaren, med mera, Frej Lindqvist samtalade på tisdagskvällen med Kerstin Wixe, inom ramen för Kontext.

Foto: Andreas Wälitalo

Kultur och Nöje2009-09-30 06:00
Jag har en stark känsla av att majoriteten av dem, som så gott som helt och hållet fyllde upp Kulturens Hus lilla sal på tisdagskvällen, också var av den åsikten. Det som höll på där i en och halv timme, hade hur gärna som helst fått hålla på dubbelt så länge också. Det var ett bildat och stringent konversabelt samtal som utspelade sig på scenen därstädes, med Frej Lindqvist placerad i en stram gustaviansk möbel och samtalspartnern Kerstin Wixe nedsjunken i en pysmysig fåtölj. Säsongstart av tolfte upplagan av Kontext, där Kerstin Wixe möter och samtalar med mestadels litterära personager. Och först ut i 00-talets avslutande höst var alltså Frej Lindqvist; ständigt aktuell, som en stor bit teaterhistoria i sig, men nu ändå mest, i Luleå, som en i ensemblen av Norrbottensteaterns grundligt hyllade uppsättning av Anton Tjechovs Måsen. Så småningom enades de om att "teater är att förhöja livskänslan hos människor" och att Frej Lindqvist delade in sitt liv i episoderna, "sådd, skörd och att dela med sig av vad jag kan - vilket jag numera gör till eleverna vid Teaterhögskolan här i Luleå". Han håller också på att slutföra en bok, som ska heta Svindlare mot sin vilja och som kommer nästa år. En sorts inte helt linjär självbiografi. Med skönlitterära element. Samtalet rörde sig mellan olika poler och styrdes av Kerstin Wixe ibland in på det mera kronologiska, efter Frej Lindqvists - idel välvilliga - bitvisa utflykter utanför den alltför strikta strukturen. I vilket fall som helst - djupt underhållande var det hela tiden. Man satt fascinerad och trollbunden och lät sig meddelas om lille Frejs ankomst, som en av 70.000 finska krigsbarn, till Sverige (och Luleå) med en nummerlapp om halsen året 1944. Pappa hade varit med i både inbördeskriget, där han hade varit adjutant hos Mannerheim, vinterkriget som fortsättningskriget, men fraktade därefter över familjen till Sverige och "det här är nu vårt hem". Första stegen på en scen skedde i samband med ett spex på Hermelinsskolan, där skolans dåvarande rektor Hårleman symboliskt avrättades (och man fick en känsla av att ingenting som han senare har gjort riktigt har kunnat tävla med detta), och därefter - rullade det på. Frej Lindqvist apostroferade med träffsäker underfundighet olika stationer i sitt liv, bland dem undervisningen förmedlad av en rysk Stanislavskij-anhängare och den mycket 70-talistiska upplevelsen av agerandet i en Dario Fo-pjäs, där ett symboliskt får lika symboliskt skulle avrättas. Som sagt: garanterat bildande tisdagskvällsunderhållning, med en gudabenådad konversatör i centrum. Man tackar. Och hade kunnat lyssna flera timmar till.

Författarscen

Kontext

Frej Lindqvist
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!