Tillsammans med kollegan Olof Östlund hittade de år 2009 de hittills äldsta daterade stenåldersboplatserna i Norrbotten som visade sig vara omkring 10.700 år gamla. En datering som blev mycket ifrågasatt men som nu i princip skrivit om historieböckerna.
- Det var en omskakade upplevelse när vi fick resultatet. Det var första gången jag sett en femsiffrig datering, säger Olof Östlund.
I sommar har de återvänt till Aareavaara för att undersöka två andra boplatser som de ännu inte vet hur gamla de är.
- Men vi har ännu inte hittat några fynd som kan användas för datering. Så visst jag är besviken, säger Olof Östlund.
Mycket tyder dock på att de två boplatserna är yngre än de man redan daterat. Helt enkelt för att inlandsisen låg kvar längre på denna plats.
Och just kunskapen om inlandsisens utbredning var det som gjorde fynden i Aareavaara så kritiserade. På uppdrag av Northland resources gjorde arkeologerna från Norrbottens museum Frida Palmbo och Olof Östlund en arkeologisk undersökning år 2009 där fyra boplatser hittades. Två på vardera sidan om väg 880 mot Huuki-Kolari.
- Men vi tyckte att två av boplatserna låg för långt från Muonio älven. De låg förvisso vid en myr, vilket kunde tyda på att det varit ett sund i Ancylussjön, dåvarande Östersjön. Men samtidigt hävdade geologer att platsen skulle ligga under inlandsisen. Att det inte skulle vara möjligt med boplatser just där och att vi hade fel, säger Olof Östlund.
De fynd de gjorde var brända ben och kvartsavlagringar, mest avslag från redskapstillverkning. Däremot inga färdiga redskap vilket gör det svårt att göra några kulturella jämförelser med andra boplatsfynd.
- Fynden byggde dock på mänsklig påverkan. Jag menar en älg tänder inte eld på sig själv efter att den dött, menar Olof Östlund.
Och det var när de fick den första dateringen på fynden från boplatserna i Aareavaara 11.000 år som kritiken kom.
- Då vände jag mig till vår värsta kritiker, kvartärgeologen Per Möller vid Lunds universitet. De har tidigare varit här uppe och jobbat. Jag undrade om de inte kunde göra sedimentprover för att se när inlandsisen smält och göra en bedömning av vegetationen.
- Och det var mycket spännande att ha vi hade rätt. Kvartärgeologernas datering blev något yngre 10.600 - 10.700 år, vilket också vår senare och mer precisa datering visat. Det låg alltså ingen inlandsis vid de två boplatserna. Däremot kunde de människor som var här se inlandsisen. Den var inte långt bort, säger Olof Östlund.
Det är hans och kollegan Fridas absoluta höjdpunkt i sina karriärer. Det mest spännande fyndet som skrev om historien.
- Det har också gett ringar på vattnet. Våra finska kollegor har gjort utgrävningar på finska sidan och fått en del resultat som ännu inte är offentliga. Men det troliga är att de människor som varit här i Aareavaara kommit norr-öster ifrån, säger Frida Palmbo.
Boplatserna är mest troligt jaktboplatser, där en liten grupp människor på 4-5 stycken stannat till några dygn innan de lämnat platsen.
- De benrester vi hittat har varit svårt att artbestämma eftersom de är så små. Vi vet dock att de kommer från landdjur i storlek mellan bäver till ren. Troligtvis ren. Däremot har vi inte hittat några spår av fiske. Antingen var benen för små för att bevaras eller så kunde de inte fiska.Vattnet var näringsfattigt när inlandsisen försvann, säger Olof Östlund
De måste dock haft tillgång till någon sorts båt eftersom boplatserna då låg på en ö. Däremot tror inte arkeologerna att de överlevt särskilt länge i det tundra landskap som präglade platsen då.
- Landskapet var mycket dramatiskt under denna tid. Landhöjningen var enorm vilket ledde till jordbävningar. Isdämnda sjöar och glaciärer bröt igenom med flodvågor som följd och landhöjningen orsakade även jordbävningar ute i Ancylussjön följda av tsunamivågor. Så troligen har denna grupp människor strykigt med innan de kunnat bidra med arvingar, menar Olof Östlund.
Årets två veckor långa grävning är dock som sagts en besvikelse, men arkeologerna vid Norrbottens museum menar att de egentligen bara behöver sätta spaden i jorden för att bidra med ny kunskap.
- Norrbotten är ett oskrivet blad. Det var först när vi fick en arkeologisk institution i Umeå som det började bedrivas arkeologisk forskning i norr. Jag har grävt många somrar i Aitik och allt vi hittar bidrar till en ny pusselbit om Norrbottens historia. Det finns fortfarande så många kunskapsluckor att i stort sätt allt vi hittar är scoopmässigt, säger Lars Backman.