Inbjudna är ett antal släktingar och vänner. Dessutom har Birgittas lillasyster för ovanlighetens skull bjudit in en gäst – författaren Klas.
Det är upptakten och ramen för berättelsen till pjäsen "En fröjdefull jul" som hade premiär på Norrbottensteatern i lördags.
Och jag måste tillstå att det är underhållande i sin genre. För efter en ganska trevande inledning laddas konflikterna och tokerierna, för ja, det blir tokigt och galet när dessa människor samlas kring denna vår mest stigmatiserade högtid – julen. Tragikomiskt. Ja, det är det. Samtidigt som det bitvis bara är underhållande.
Pjäsen styrka ligger i dess igenkännande attribut. Då tänker jag inte bara på kläderna, som för oss som upplevt 1970-talet bjuder en hel del glädjande återseenden. Pjäsens laddning ligger snarare i förväntningarna inför denna helg som, i alla fall i vår kultur, ställer krav på mysighet, samvaro och trevligheter, men som poplärkulturen i ett flertal spelfilmer och denna pjäs med tydlighet bevisar: Så blir inte alltid fallet. Släkt förkroppsligar ju inte med automatik den lättsamma samvaron – snarare blottläggs komplicerade relationer. Inte minst när alkoholen flödar.
Här finns mödrarna som sliter i köket och underhåller barnen, medan männen försvinner ut till verkstäder och egna projekt. Här finns den alkoholiserade systern Barbro, gestaltad av Karin Paulin, som närmast påminner om en sorts mänskligare Cruella de Vil. Oförglömlig i scenen med författaren Klas (Jonas Hellman-Driessen) i ett samtal om författare och lokförare. Den stiffa och militanta farbror Harry (Mats Pontén) som har en tendens att klaga på det mesta och ger alla barn en revolver i julklapp och så den osäkra läkaren Bernard (Roger Storm) som varje år sätter upp en dockteater, till övriga släktens förfasande.
Hela berättelsen hade kunnat landa i tomma schabloner men de karaktärer som manusförfattaren Sir Alan Ayckbourn skapat får i Rasmus Lindbergs regi en högst mänsklig gestalt.
Paret Ronny (Gustav Ekman Mellbin) och Kattis (Maja Runeberg) är ett utmärkt exempel på hur man landar en rollgestaltning inom ramen för det mänskliga. Trots sina tillkortakommanden är de omöjliga att inte tycka om. Hela pjäsens energi vilar dock till största delen på Kristine Gulbrandsen som spelar Birgitta. Likt en Duracellkanin ska hon få denna jul att fungera, samtidigt som hon brottas med bristerna i sitt eget äktenskap. Lite högt tonläge med jämna mellanrum, men det kanske kan tillskrivas premiärnerver. I övrigt mycket gott hantverk av denna unga skådespelare.
Sammantaget är pjäsen "En fröjdefull jul", varken mer eller mindre, god underhållning. Punkt.