För trots det hudlösa och ytterst personliga tilltalet bjuder monologen Min mammas dotter bitvis på regelrätta gapflabb i en sorts blandning av Stand-up och drama.
Maria Nohra är rapp i munnen. I snabba ordväxlingar berättas historien om hennes egen uppväxt i skuggan av dominerande libanesisk mamma som bryter mot det svenska samhällets oskrivna regler.
En mamma som slåss med en toffla, som prutar i alla affärer samt skickar fyra kusiner att övervaka Maria Nohras date. En mamma som domderar, bestämmer och skriker, men som trots allt älskar ovillkorligt. Det är kul men också allvar när berättelsen om svårigheten och stoltheten över att tillhöra två kulturer, med skilda kulturkoder, tar gestaltning.
– Min mamma är den jag älskar mest men också den jag har mest konflikter med. Jag tror att alla som har en mamma känner igen sig i den dubbla känslan, vilket också har varit min utgångspunkt när jag skrev föreställningen, är hennes egen beskrivning av det som hon kallar en hyllning till sin mamma.
Den dubbla känslan bjuder förvisso på igenkänning Jag menar, vem har inte bråkat med sin mamma. Samtidigt bjuder denna mor-dotter relation på ett föräldraskap långt från den svenska samförståndsmodellen. Ingen curling här. Städar man inte sitt rum får man smaka på tofflan.
Nu handlar denna föreställning inte bara om hennes egen mamma, utan också om verkligheten för alla de som är födda och uppvuxna i Sverige med ett annat utseende. Det handlar om rädslan i tunnelbanan på väg hem, om att bli förföljd av ordningsvakter i köpcentrum, att hålla garden uppe och vara beredd på det värsta. Men också om hur det kom sig att Maria Nohra blev svensk mästare i boxning när hon var 15 år och en hel del musik av Beyoncé där hon exploderar i en egen koordinerad street-dance uppvisning.
Som sagts. Det är kul och galet. En föreställning som både går hem och rätt in hjärtat.