Gästerna i svit 719

För att få se en sådan får vi alltså vända oss tillbaka till det senare 60-talet när Neil Simon presenterade originaluppsättningen av stycket i fråga. Simon kunde - och kan - greppen i fråga: han skrev Omaka par och ett stort antal andra pjäser, där koreografin alltid hade en sekundär uppgift mot konversationen och monologerna. Som alltid var genomtänkt syrlig. Nu åker Riksteatern omkring med Jan De Lavals uppsättning av Plaza svit, som den närmaste tiden kommer att ankra upp i ett antal orter i Norrbotten. Det är frågan om ett par nöjsamma timmar av gammaldags administrerad kvalitetsteater. Noga räknat är det tre enaktare under samlingsnamnet Plaza svit, med samma skådespelare i olika roller. Hela tiden utspelar sig handlingen i svit 719 på det luxuösa Plaza hotel i New York. Inledningsvis landar vi i paret Karen och Sam Nachs 33:e eller möjligen 34:e bröllopsdag. Det här är paret som mycket väl kan beskrivas som fortsättningen av paret i Richard Yates roman Revolutionary Road - som vuxna. De lever sitt liv på rutin och kastar håglöst trista gliringar omkring sig; han har glömt bort bröllopsdagen och hon har förväxlat den. Hon misstänker honom för att ha en affär med sin sekreterare. Han erkänner slutligen sannolikheten i det påståendet. Mellanstycket Gästen från Hollywood handlar om filmproducenten och hans halvsjaskiga affär med en gift kvinna. De träffas inte ens särskilt ofta. Men alltid i just den här sviten. Efter paus avslutas alltsammans med Bröllop med förhinder, min personliga favorit. Här har den blivande bruden barrikaderat sig i svitens badrum medan mamma och pappa Hubley desperat försöker få henne att ta sig samman. Till slut fungerar det. Men inte tack vare dem. Den här sistnämnda sekvensen minns jag mycket väl med Walter Matthau och Maureen Stapleton, i filmversionen från 1971. Men Tomas Bolme är en nog så kolerisk pappa även han, medan Lill Lindfors med raffinerad känsla regelbundet bryter samman som mamman och Sara Nygren (en gång utbildad på Teaterhögskolan i Luleå) markerar ödesdiger närvaro - utan att synas förrän i sista ögonblicket. Bolme och Lindfors är mycket fina och välbalanserade i alla sina roller och rör sig elegant och trovärdigt mellan dem. Nygren och Magnus Byström har mindre och sekunderade uppgifter, som de sköter exemplariskt. Så om ni vill se ett stycke välspelad borgerlig konversationsteater, där andra litterära förebilder är John O’Hara och John Cheever, så är Plaza svit ett av de mest naturliga valen. För gästerna i svit 719 ser sig i spegeln och tillbaka tittar då begrundande samt med vårtor och allt - vi allesammans.

Gästerna i svit 719

Plaza svit är en sådan där stilistiskt yttert spetsig och bitterljuvt såväl komisk som melodramatisk konversationspjäs, som knappast i någon större utsträckning tillverkas numera.