I helgen var jag på något för mig så ofattbart som en sykurs. Jag som avskyr att sy. Jag vet egentligen inte vad jag hade att göra bland ett gäng kreativa sömmerskor, men jag ville se om mina knubbiga tio kunde åstadkomma något jag själv faktiskt kan ha på mig. Helst på Jokkmokks marknad, då allt ska vara tipptopp.
En samisk kvinnomössa i en klassisk men ändå modern karesuandomodell. Det var mönstret som var ämnat för mig. Ni suckar kanske och tänker: mossigt. Trendigt, säger jag. Allt fler dammar av mormödrarnas livssyn om att "utan något på huvudet kan du lika gärna gå naken". Vem vill vara naken under marknadens -30 grader?
Tidigt skulle vi samlas. Mitt i natten för mig som, trots att det är långt efter julhelgerna, har vänt på dygnet och tagit fasta vid att stor konst föds nattetid, inte i arla gryning innan det finns dagsljus nog att urskilja några stordåd, än mindre små knappnålar utan huvud.
Det var ungefär som man kan tänka sig en syjunta. En handfull samlade i en byastuga eller liknande, satt vi med nål och tråd. Bara kvinnor förstås, precis som i klyschan. Kaffet sattes på, bullarna var på plats, så även stämningen, skratten och flitets lampa som surrade över symaskinerna. Ledaren rörde sig vant i vokabulär som tråckling, sömnsmån och trådrak. För mig glömda ord som lagt sig i träda strax efter nians ångestfyllda syslöjdstimme.
Jag rörde mig klumpigt med fingrarna och kände mig lastgammal då mina ögon och händer inte räckte till för alla pyttesaker. När jag redan kände mig som en arg tant, bestämde jag mig resolut för att skriva en insändare så fort kursen var över och klaga över dagens brist på dugliga symaskiner. Kunde man inte tillverka dem med större beståndsdelar som faktiskt går att uppfatta med blotta ögat?
Bara skräddningen tog musten ur mig trots raster för både kaffetår och påtår. Sedan följdes timmar av noggrann precisionssömnad, läs svår ingenjörskonst, för jag kunde inte för mitt liv begripa hur de små bitarna skulle kunna fogas samman till en enda hel bit, som dessutom skulle vara snygg.
Så flög tiden iväg, timmar flöt ihop till dagar och hjärnan hamnade i en annan dimension. Världen utanför försvann medan symaskinen ångade och sprättkniven förmodligen ännu mer. Plötsligt har det hänt. Som på Triss. OK, det tog lite längre än ett triss-skrap, men i mina händer ligger den vackraste mössa jag någonsin sett. I alla fall om man inte synar den i sömmarna. Den bär både arv och nytänk, kläde och silke, blommor och linjer. Jag kan knappt bärga mig tills jag får bära den. Jag som inte kan sy. Fattar ingenting.
Just där började jag förstå något. Däri fann jag likheten med det min egen tillvaro kretsar kring och som jag är betydligt mer van vid. Musik. Låtskriveri är för mig ett likartat mysterium. Det är en väsentlig del av mitt levebröd, trots att jag har svårt att känna mig titeln rättvis. För jag kan inte ta på vad det är, mönstret till en låt. Jag vet aldrig när det kommer eller vad det är som framkallar det. Det finns ingen rätsida eller raksöm. Anar det bara som en svag bulldoft i periferin, det där svåråtkomliga. Först hörs absolut ingenting. Man väntar och väntar. Börjar på något, kommer ingenvart, kommer istället på att det vore fasligt gott med kaffe. Sedan från ett random väderstreck viner det till i ens värld och en allomfattande vind drar in. Suset bedövar en helt och världen antar nya proportioner. Helt plötsligt har en vind av ord och toner flugit ur en.
Sedan blir allt tyst igen. Kvar sitter jag som en kvarglömd vante och ser på mitt nyss skapade verk med storslagen förundran och tänker: hur tusan gick det där till?
Så börjar väntan på nästa vind.
Jag redan anmält mig till nästa sykurs. Kan jag plocka ner låtar från vindar så kan jag väl ge mig på en symaskin gjord för pysslingar.