Generösa pianoklanger i domkyrkan

Med ett program som spände mellan italienska småstycken från 1600-talet, via stor Chopinsonat, till modernt amerikanskt. Och det inför en publik av allra bästa norrbottniska snitt: uppmärksam, tyst och frisk, genetiskt härdad av generationers älgjakt. Dessutom kunnig och inlevelsefull, en sann kulturbärare; liksom arrangörerna domkyrkan/Sensus/Bodens orkesterförening. Nationalromantikern Adolf Wiklunds Sex små sommarbilder från mitt fönster utgjorde det svenska inslaget, en passande introduktion i miniatyrformat. Sedan blev det skarpt läge: Chopins sonat nr 2 i B-dur, med den magnifika sorgmarschen som tredje sats. Jablonski älskar verkligen den här sorten, och hans tolkning var både varm och elegant. Det gav mersmak. De tre sonaterna av den italienske 1600-talsmästaren Domenico Scarlatti hamnade dock nästan bisarrt långt bort från de ursprungliga klangidealen, som här framförda på en mäktig konsertflygel, ett instrument cirka tvåhundra år yngre än kompositörens intentioner och öron. Men ordningen återställdes när Jablonski for till nutiden och USA. Först med några stycken av George Gershwin, bland dem bagatellen 3/4 Blues och standardlåten Embraceable You, här tyvärr i ett arrangemang som svepte in melodin i kvävande tonmoln. Det vore roligt att få höra Jablonski verkligen ge sig hän åt jazztolkningar. Han har ju den bakgrunden, som "whiz kid" med spelningar bland annat på legendariska Village Vanguard i New York. En resolut slutpunkt sattes med den uramerikanske tonsättaren Aaron Coplands El Salón Mexico, latinoinspirerat - ja, det är uramerikanskt - i pianoarrangemang av Leonard Bernstein, mannen bakom West Side Story (och förresten själv en hävert på piano och Gershwintolkning; lyssna bara på hans Rhapsody in Blue, världens bästa inspelning av den sviten). Musikaliskt och publikt alltså en fullträff. Men det är en kritikers plikt att påpeka att domkyrkan med sin efterklangsdånande akustik är lika illa vald spelplats för en pianorecital som Loets bussparkering för en soloharpa. Wiklunds blonda romantik lät snarare som modernisten Olivier Messiaen; medan Chopins sonat, med alla löpningar och drillar och sin enorma dynamik, ofta klingade Elton John on stage. Vi önskar Peter Jablonski tillbaka, till en adekvat spelplats - varför inte Konsthallen i Kulturens hus? Konsertrum, flygel, akustik: allt finns där. Varmt välkommen!

Generösa pianoklanger i domkyrkan

"Generöst, publiktillvänt och högklassigt - den svenske pianostjärnan Peter Jablonski levde helt och fullt upp till förväntningarna vid söndagens eftermiddagskonsert i domkyrkan", skriver Norrbottens-Kurirens recensent Leif Janzon.