Självutlämnande - ett honnörsord i dagens kultur, inte minst populärkulturen. <BR>Men knappast inom den nutida jazzen, vars formfixering och fokus på gruppen i stället för solisten inte ger stor plats åt det självutlämnande. <BR>Desto mer givande då att åter komma nära trumpetaren och sångaren Chet Baker, död i förtid efter ett tragiskt liv. Märkligt nog var Baker både med om att skapa den "coola jazzen" på 50-talet och samtidigt glöda som en av dess mest smärtsamt självutlämnande gestalter. <BR>Nu har det kommit en ny, gripande utgåva av klassiska Bakerspår 1952-1955, Sad Walk (Chant du Monde/Jazz Characters, 2 CD, #2741451, distribution Naxos). <BR>Sällan har jag hört en dåtida musiker så blottställd som på dessa inspelningar. <BR>I snart sagt varje låt skiftar Bakers ton, frasering, embouchure - ibland så att man undrar ifall det handlar om samma solist. Ibland spelar han sämre än sina kompmusiker. <BR>Dagsformen avgör här på ett sätt som vi i dag mer förknippar med rockkonserter live. <BR><BR><SPAN class=mr>Gyllene infattning <BR></SPAN>Bakers ojämnt glänsande juvel framträder här i minst sagt gyllene infattning: Gerry Mulligans pianolösa kvartett, Stan Getz kvartett, samt i en mängd egna grupperingar, ofta med den litet orättvist bortglömde pianisten Russ Freeman. På några spår medverkar de svenska eleganterna Roffe Ericson, trumpet, och Nils-Bertil Dahlander, trummor. <BR>Tyvärr ingår också några av de fasansfulla produktioner med stråkar i vilka en del av tidens stjärnor medverkade. <BR>Chet Baker har alltid hyllats för sin sång: vek, osäker men oemotståndligt lyrisk. Den kom som en nästan chockerande motvikt till 40- och 50-talens ideal: eleganter som Frank Sinatra och Nat King Cole, muskulösa storbandssångare som Joe Williams och Jimmy Rushing. I dag kan vi uppskatta den kvinnliga dimensionen i Bakers sång mycket bättre: Billie Holiday med fler djupt berörande sångerskor hade då inga motsvarigheter på manssidan annat än Baker. <BR><BR><SPAN class=mr>Jazzens essens <BR></SPAN>Nu är det inte lika lätt att fängslas av Bakers nakna vokala uttryck, på gränsen till falsksång: popen har mättat vårt behov av suddiga narkomaner och gossröster från vuxna män. Nej, njut av Bakers och de andra stjärnornas coolheta statements i det instrumentala samspelet. Det är befriande att höra dessa starka individer och solister så självklart fungera tillsammans, utan att någons personlighet därför undertrycks - det är detta som måste vara jazzens själva essens och existensberättigande.
