God samling kortfilmer på festival

Oväntat Torsdag, kl. 17.00 Norrbottens museum Luleå Filmfestival Filmer: Tack! av Peo Rask och Johan Ramström, Full hand av Pia Suonvieri, I Can See the Thickness of the Ice av Dan Lestander, Paketet av Kamelia Pebdani och Hilma av Christina Sikström. Kortfilm är ett format för experimentlusta. De fem filmer som filmfestivalen visar under rubriken Oväntat är producerade av Filmpool Nord, och det är en god samling. Visningen inleds med Tack! som är gjord av Peo Rask och Johan Ramström. Filmen baseras på en dikt och är också poetisk i det vis som den tar farväl av det gamla industrisamhället. Den lilla mannen minns den stora antagonisten i "dom", och med det industriella förtryckets förfall kommer dansen. Det är lika mycket teater och dans som det är en kortfilm. När det kommer till kort konstfilm borde fler kolla på och ta efter den tjeckiske kortfilmsdemonen Jan Svankmajer. Kort konstfilm blir inte bättre än så, och kanske är det för att hans filmer behandlar sovjetstatens hårda förtryck. Kanske är det vad som krävs för att skapa riktigt stor konst - ett riktigt stort förtryck. Nästa film är Pia Suonvieris Full Hand, som är ett kort inlägg kring bröst och de kroppsideal som vi har i dag. Budskapet är lika lättförståeligt som självklart. Vanlig borde vara vacker, så även i media. Slutklämmen annekterar den gamla paradrepliken "bränn behån". Dan Lestanders I Can See the Thickness of the Ice spelar upp isens musik presenterad till bilder av snö och is i olika former. Det är snöplog, snödans och vakdykning. Mycket är filmat från Luleås vinterbiennal. Filmen Paketet är gjord av självaste projektledaren för hela filmfestivalen, Kamelia Pebdani, och glänser i filmsamlingen med sin snygga kuliss och sin jobbiga grå ångest. En man lägger ett pussel men det saknas en pusselbit. Klockan tickar hetskt och högljutt, som vore det Psyknytt i Varan-TV, och mannen skyndar på för att hinna. Tre rör spottar ut paket som mannen sliter upp i rasande takt för att hitta den sista pusselbiten. Lite som en visuell beskrivning av hur det känns när julen står inför dörren. Kortfilm är ofta nästan synonymt med konstfilm men konstfilm är tyvärr ofta också synonymt med "asdålig film". Förmodligen är det så för att konstfilm ofta betitlas konstfilm just för att en handling saknas eller att den inte håller. Men Paketet är konstfilm som menar någonting , och det är oerhört skönt. Avslutande filmen Hilma som är gjord av Christina Sikström är en fin men framför allt sorglig betraktelse över att vara gammal och ensam i vårt samhälle. Nog värmer väl minnena en del, men i takt med att mannen glömmer allt mer är varken de eller han särskilt mycket till sällskap för Hilma. När så städhjälpen kommer är det som en räddande ängel och Hilma lever upp. Allt det småprat, som är så viktigt för att hålla de stora funderingarna borta, fullkomligt sprutar ur henne. Men hemhjälpen har ingen tid för något sällskap. Ganska likt Lukas Moodysons film Bara prata lite, fast utan de morbida delarna. Det borde vara en mänsklig rättighet med sällskap till kaffet. Samhället borde skära ned i satsningar på ungdomar och barn, och satsa mer på äldre. Eller om de styrande nu så gärna vill skära i a-kassan i stället, så gör det. Det är Hilma en välgjord motivering för.

God samling kortfilmer på festival

"Kortfilm är ett format för experimentlusta. De fem filmer som filmfestivalen visar under rubriken Oväntat är producerade av Filmpool Nord, och det är en god samling" skriver Norrbottens-Kurirens Jonas Teglund sedan han sett kortfilm på Luleå filmfestival.