Grillade skelett levererade sin pop
Ungdomar vandrar runt, åt ena eller andra hållet, med liggunderlag eller, Gud förbjude, öl i händerna. Det är väldigt soligt och varmt.
När Randy går upp på scenen inleder de min festival. Jag räknar till sju sekunder från att de kommer ut på scenen till att de drar i gång första låten, Evil, från senaste plattan Randy the band.
Det är som det är med Randy. De är ett imponerande maskineri som levererar och levererar - sina snabba och småcharmanta Randypiller.
Trästocks egna Skellefteåmål är en härlig dialekt, men Pitmål är nog ännu härligare. Men så är det också så med dialekter, ligger de i rätt mun, är de fantastiska.
Sångaren Stefan Granberg berättar om att han ville skriva en sång om actionsport och roller-blades men fick höra av Millencollin att det ju var skittöntigt. Så då skrev han en låt om självmord i stället, Razorblade. Sånt är kul, särskilt när det berättas på Pitmål. Eller kanske är det roligt för att det kommer från Randy.
Så länge mitt minne sträcker sig, det vill säga något femtal pojkår, har Randy alltid varit samma band. Randy the band. Lite småpoppiga punkrockriff. Tighta, underhållande och grymma, men aldrig mycket mer än så.
Randy är alltid uppåt men sällan framåt, fast vad gör det.
Jag tror inte att Randy någonsin har gjort en dålig konsert, i alla fall inte under de senaste tio åren. Själv har jag sett dem ett antal gånger, och det har sett ungefär likadant ut varenda gång.
Men denna gång har de något tråkigare förutsättningar än vanligt.
Klockan fem på eftermiddagen är kanske inte den roligast speltiden, publiken är inte särskilt stor och så är solen så sjukt varm. Randy har den rakt i ögonen.
Deras scenklädsel består av svarta overaller med vita skellett utanpå, men jag kan slå vad om att de känner sig mer som ett par fläskkotletter på en grill.
Fast vad spelar allt det för roll. Randy kör sitt Randyset och även om det inte är det bästa så är det ju ändå Randy, som Randy är.
Randy
Så jobbar vi med nyheter