Det fanns en tid när jag höll mig till grönt av ekonomiska skäl. Som fattig student tillagades det aldrig kött i vårt tjejkollektivs kök av den enkla anledningen att vi ville lägga så lite som möjligt på livets nödtorft. Kreativiteten var desto större när det kom till att variera en meny som under höstarna i princip bestod av rotsaker och linser. När matbutiken sålde rödbetor för 98 öre kilot var det vad som gällde tills alla toabesök gav rubinrött resultat. Man skulle kunna tro att jag blev botad där och då men faktum är att lilla familjen under senare år allt oftare valt gröna alternativ.
En bidragare och stark ledstjärna är min matguru till syster, Cecilia Fikaris, som under några år drev en veganrestaurang i Luleå. Down to Earth var långt före sin tid och kämpade imponerande länge innan de slog igen. Tillbaka i San Fransisco kunde hon frossa tillsammans med andra nördar i Berkeleys Gourmet ghetto.
OK, jag inser också att förutsättningarna är lite annorlunda "over there" och första gången vi shoppade middagsmat i hennes lokala butik, blev jag tårögd.
Tänkt dig ett matmecka av Ica Maxis storlek där ALLT är ekologiskt och närproducerat, en avdelning för lök lika stor som en normal svensk butiks hela grönsaksdito och kålsorter vi här hemma bara kan drömma om. Lägg därtill restauranger vars menyer saknade vegetariska alternativ av den enkla anledningen att allt var tillagat utan ett enda kadaver inom synhåll.
Att äta hos Syster Yster är alltid ett äventyr eftersom hon ständigt tänker utanför boxen. Hennes familj har tagit det gröna ett steg längre och är princip renläriga veganer. Genom åren har hon blivit något av kemist när det gäller att lösa uppgifter som att fixa ett svenskt julbord – komplett med sillinläggningar och blöta – och göra ostar med nötmassa som bas.
Att hon dessutom undviker gluten gör att mycket av butikernas köttsubstitut går bort. Och som det smakar sen... Till och med min livskamrats skepsis har fått ge vika – när vår lilla M fixade vegansk chevice erkände han sig besegrad, på riktigt.
I den bästa av världar är mat lust och längtan, glada magar och gott sällskap. Att vi är vad vi äter är tyvärr sannare än vad många av oss vågar erkänna men att med det sagt använda mat som moraliskt argument, är bara dålig smak. Men mat är också politik, vare sig vi vill det eller inte, och är de importerade sugarsnapsen busbilliga i kallaste januari finns det anledning att tveka innan de gröna godingarna landar i varukorgen.
Nej, jag är ingen mattaliban, jag äter fortfarande kött men då ska det helst vara vilt och lyckligt. Skaldjur kan jag inte motstå även om det blir allt knivigare att att hitta hållbara och rättvisa varianter. Men när jag slinker ned på macken eller hamburgeriet för att matlådan inte existerar, äts också det oftast med god aptit.
Men när Kicki själv får välja blir det allt oftare grönt och skönt på menyn; för smaken, för hälsan, för plånboken – och världen.