■■■ Vi gjorde grupparbete om Strindberg, det var Karin, Olof, Thomas och jag. Vi valde dikt, gjorde inläsning, satte musik och visade ett litet bildspel. Chrysaetos ur Trefaldighetsnatten, Oskar Kokoschkas expressiva konst och Stravinskijs Våroffer. Fritt över tider och ismer, jag tror läraren var förtjust över vår gymnasiala oförvägenhet. Han var ung och tolerant begåvad.
Trefaldighetsnatten var sen diktning, bara sju år före döden och kanske en besvärjelse mot både död och förlorad kärlek. Skräckromantik från örnpennan som vi följde oskuldsfullt i spåren, diktens rasande berättare möter döden som en ångbåt, brytande istäcket. Vi gjorde nog mest hedonistiskt Våroffer av alltsammans. Guldörnen, Chrysaetos, stannade i minnet, som diktare är Strindberg inte stor, men tacksam och dramatisk.
Då gick ett skrik igenom trappors valv,
det rungar över gårdar in i gränder,
och vandrarn ut’ på gatan skalv
och stannade med knäppta händer.
Däruppe i en våning av det öde hus
vid öppet fönster, över nakna träden,
en svartklädd man sig sträcker med ett ljus
som om han ville lysa ut på heden:
och med en dåres röst han ryter som ett djur,
nyss sargat i dess trånga bur:
Chrysaetos är död!
Och ropet kryper över snöig hed, och gråter
tills det mot höjderna i norr dör bort,
men skogen, som har liv, ger ropet åter,
och svarar snyftande men kort:
Chrysaetos är död!