Blir hennes diktarjag för mottaglig hotar bilderna, tingen och språket att förvandlas – en uppstoppad and kan bli en meteorit med näbb högt i skyn, som en rovfågel på jakt. Men det motsatta kan också ske: – ordet ”yellow”, som smakas på i klassrummet i kör, kan lyfta en känsla av sorg till en hisnande, som i att gunga, och glida som ett plötsligt stråk av rodnad över kinden.
I Minnesburen är det hågkomsterna som står i centrum, i korta prosakapitel av att vara liten flicka inför världens obegripligheter, och i en uppväxande blick på familjemedlemmar och synestetiska upplevelser där det gäller att inte spilla genom att prata, läcka språk. I de avslutande och mer renodlade dikterna koncentreras perspektiven, vrider åt vad det innebär att minnas och leva genom det förflutna. Som det heter i Att bära:
”Att bära
bur och barn
och vara båda”, och vidare:
"Ut genom klena spjälor
och egna år,
som inte kan lämnas,
störtar
släktfärgerna fram
och tillbaka i en blå pendling”.
Men det är särskilt den mässande och manande längre prosatexten Mutter jag fastnar för i denna bok. Här finns inget av skörheten hos ett halvupplöst, sårbart tillstånd, tvärtom. Som vuxen kvinna i ett aktivt UT! GÅ brer texten ut sig, i crazy drömsekvenser med kreatur och mullvadar som gräver sig fram på en slags gränslinje av frammuttrade utsagor. Hon trampar fel ”Pinsamt!” men reser sig och fortsätter låta allt konstigt på hennes väg passera genom muttern. Det är uppfriskande läsning där skrivandets väg vidgas till en lite mer kantig receptivitet, en lustfyllt slukande och produktiv akt som skaver sig fram, det är bara att bejaka.