Först kom några deckare i rask följd med mordhistorier i Raitajärvi, Kattilakoski och Sunderbyn.
Hennes nya roman, Alla resor är en omväg hem, är ingen deckare men Luleå och Överkalix med omnejd står återigen i händelsernas centrum. Dessutom får läsaren följa med både till London och till Sydafrika.
Frågan är vilken genreetikett som passar. Relationsroman med feministisk touche, samhällsengagerad samtidsberättelse, bygderomantik typ ”Raitajärvi är i alla fall bäst”, välj vad som passar. Boken innehåller alltså lite av varje.
Två parallella intriger omväxlar inledningsvis. Miria, bördig från Sydafrika och släkting till Nelson Mandela, har flytt tillsammans med sin mor till Luleå undan apartheid. Mirias man Henrik är riktig skitstövel och har övergett Miria och deras dotter Love.
I Luleå bor också Emmy med Niklas, även han en otrogen skitstövel. Äktenskapet knakar i fogarna. Deras tvillingar undslipper föräldrarnas stormiga gräl genom att gå collegeår i USA.
I Måttsund i ett flott nyrenoverat hus bor Emmys älskade syster Lisa och John, hennes vite sydafrikanske man. Johns far äger en farm i Sydafrika som John väntas överta ansvaret för. Lisa driver en web-shop.
Så småningom flätas de båda intrigerna ihop. Miria råkar krocka med Lisa och snart är Lisa, Emmy och Miria bästa vänner, en vänskap som fördystras av Mirias obotliga cancer.
Pengar tycks finnas i överflöd. Bitchiga Emmy lyckas ta sig in Niklas kassaskåp och där hittar hon trekvarts miljon och lägger beslag på hälften och köper som hämnd en klocka för 55 000. Emmy och Lisa sitter på sitt fashionabla hotell i London och Emmy tänker tillbaka: ”Minns du hur ofta jag hälsade på dig. Svischade en helg till New York, Kapstaden och Milano. ”
I Raitajärvi sitter gamle Hugo, som fungerar som Emmys kloke mentor. Han har det inte lika lätt. Färdtjänsten fungerar dåligt och hemtjänsten stressar på: ”De far fram värre än en virvelvind. Kollar att jag lever och så får jag medicin och mat. Innan jag hinner svara på deras frågor är de borta.”
Hugos sällsamma öde hade varit värd en egen berättelse. Kanske är det så att Müllers bok egentligen innehåller stoff för tre romaner.
Men hennes händelserika roman kommer säkert att få många läsare. Framför allt kvinnor, gissar jag. Knarriga gubbar kan i likhet med mig gilla Hugo men ha svårt med alla känslosamma kvinnosamtal med ständiga vänskapsbetygelser, kramar och sammanflätade fingrar.