Hans eld var den största i USA

Mailer var en omdebatterad men ingalunda misskänd författare i bästa amerikanska tradition, definitivt sin generations största, på gott och ont. Verksam i nästan 60 år vacklade han aldrig i sin tro på litteraturen som vapen - mot sociala och mänskliga orättvisor, falsk historieskrivning och grunda konventioner. Inte heller i sin tro på USA, som han många gånger angrep hårt, men aldrig upphörde att älska. I likhet med de patrioter på yttersta högerkanten som i dag styr hans land kunde han från sin högst egna ståndpunkt säga: "Right or wrong, my country." Saknad
Sällan har det varit mer befogat att travestera Strindbergs ord om sig själv: "Jag är inte den störste amerikanske författaren. Men min eld är den största i USA." Jag kommer att sakna honom. 1997 besökte Mailer Stockholm, för att promota sin senaste roman, som jag fick förmånen att översätta, Gospel According to the Son (Evangelium enligt Jesus) - hans två sista romaner behandlade personligheter i kolossalformat, Jesus och Hitler: amatörboxaren och boxarförfattaren Mailer ville gå ett par matcher mot de mest omtalade motståndarna. Han mötte press och litterati på Grand Hôtel, givetvis med baktanken att tilldelas Nobelpriset för sitt då 50-åriga författarskap. Och det författarskapet var mäktigt, det ägde episka proportioner i sig. Debuten skedde vid 25 års ålder, då Mailer gav ut The Naked and the Dead; 1948 (De nakna och de döda). Denna krigsroman från Stilla havs-striderna slog an och såldes i mer än en kvarts miljon exemplar - enormt mycket på den tiden. På jakt efter den stora romanen
På 50-talet växte Mailer till Amerikas mest storvulne författare. Han gav sig ut på sin långa jakt efter den stora amerikanska romanen, USA-författarnas Moby Dick. Nu fick den breda allmänheten upp ögonen för den kortvuxne och aggressive författaren, med de utstående öronen och gnistrande blå ögonen. Sex började dessutom bli på modet i USA, inte minst tack vare Kinseyrapporten, och Mailer gillade sex. Både att skriva om och att praktisera. Det är med spänning jag beger mig till den stockholmska lyxrestaurangen där förlaget bjuder på intim middag tillsammans med herr och fru Mailer. Ska han bli full? Ska han klippa till sin urbane förläggare Lars Grahn? Ska han förolämpa någon kvinna? En gentleman
Vad jag mötte var en gentleman. Intensivt närvarande, mycket artig mot damerna, inte minst mot sin hustru, Norris Church Mailer, vars första, tyvärr enda, roman, Cherrys värld, jag senare fick översätta. Fru Mailer var en kvinna med mer snille och smak än hela Svenska Akademien tillsammans, en före detta modell, vars röda hår och charmfullt diskreta personlighet fick mig mycket mer i gungning än makens verbala slagserier. Van som jag är vid mediernas estetik försökte jag komma med litet oförbindligt skitsnack, men Mailer viftade bort det. Livet, litteraturen och USA var för viktiga för sådant. Kanske var det därför Mailer var så obekväm i mångas ögon: han pratade aldrig på tomgång. (Hoppas han fick läsa vad en engelsk författare nyligen skrev om vår tid: "Ta bort skitsnacket - vad har vi kvar?") Den mest skandalösa insatsen från Mailer den kvällen var att inte likt den stockholmska uppkomlingsklassen breda ut sig om de dyrbara viner som serverades. Efter maten blev det i stället stora groggar - och då menar jag STORA. Sedan berättade han för mig om en bar i Berlin med en läcker kvinnlig bartender. Synd att jag har glömt detaljerna ... men det var nog på 50-talet i alla fall. Två stora decennier
60-talet var Mailers storhetstid. I Vietnamkrigets USA belönades han med (sitt första) Pulitzerpris, för reportageboken The Armies of the Night (Nattens arméer), om antikrigsrörelsens brutalt nedslagna marsch mot Pentagon 1967. Även 70-talet var en stor tid för Mailer, med reportageböcker och samhällsdebatter. Nu ådrog han sig feministernas heliga vrede, och som vi vet "Hell hath no fury like a feminist scorned". Men den aggressive machoförfattaren blev med åren privat en mild judisk patriark (ja, Mailer var jude, något som sällan omtalas). Omgiven av barn, barnbarn och barnbarnsbarn njöt han sitt otium i sitt hus intill Atlanten. Ingöt den kanske sin stormighet i judepojken från New Jersey? Följde inte med till höger
På 80-talet svängde USA högerut under Reagan, och alla följde efter. Utom Norman Mailer - han ville inte anpassa sig till yuppieanda, egoism och sex utan kampdimension. Nej, Stockholmsbesöket gav aldrig Mailer något Nobelpris. Han låg inte rätt i tiden. Rabulisten Dario Fo och salongsradikalerna Harold Pinter och Doris Lessing fick priset långt efter att de gjort sina stora insatser. Men Mailer var inopportun på fel sätt: han slutade nämligen aldrig vare sig att provocera eller att anta nya litterära utmaningar. Jag sörjer honom nu. Bara några veckor efter att jag lämnat in min översättning av hans sista roman, The Castle in the Forest (Slottet i skogen, utkommer 2008), en provokativ - vad annars? - roman om Adolf Hitlers barndom. Lika oförutsägbar, irriterande och tankeväckande som Mailer själv. Ja, det största beröm man kan ge en utslagen boxare som kämpat in i det sista är sällsynt tillämpligt på "Jew-boy" Mailer: "He went down fighting."