Hellacopters tröttnar aldrig

The Hellacopters är ett av de där perfekta rockbanden. Eller perfekta och perfekta, men de är ett av de där rockbanden.
The Hellacopters är alltid The Hellacopters och är alltid asbra på sitt sätt. Det är alltid grymt och alltid ösigt. De är ett sådant där band som aldrig gör en dålig konsert, men å andra sidan är det heller aldrig någonting annat, det är inte särskilt mycket variation. Fast vad gör det? Förmodligen ingenting.
Hela detta rockkoncept bygger ju på klyschor, det är rock som redan spelats tusen gånger förut, men det är ändå som fräscht på något vis.
Flera av de feta licks och solon som de bränner av på gitarrerna känner trogna kuriren nöje-läsare igen från lördagens intervju med bandet.
En låt presenteras som en låt som Gary Moore önskar att han hade skrivit och när jag stod där och kollade på deras rockfest så kom jag att tänka på hur deppigt och plågsamt det hade kunnat vara i just den stunden, ifall Gary Moore inte hade ställt in sin konsert. Vi tackar gudarna för att det som skedde skedde, och att tiden efter midnatt fredagen den 4 augusti 2006 var en fin tid.
Det är som det alltid är med Hellacopters. De kommer nog aldrig att tröttna. Så småningom letar de sig nog in i den ljuva nostalgiåldern, som många rockband av klassiskt snitt någongång gör. Men jag har svårt att se att just de kommer att bli trötta när man ser hur vitala de är i dag, trots att de redan hållt på och spelat så länge.