Om det i någorlunda modern tid har funnits en platta som fullständigat begreppet "jordig" så är det väl just den här.Själv har jag helt hållit på att lyssna ihjäl mig på mötet mellan förre Zeppelin-vrålaren Robert Plants rätt barska stämma och bluegrass-prinsessan Alison Krauss mera väna röst.Med ganska stor självklarhet kommer man att tänka på ett legendariskt duettsamarbete inom countryn/folkrocken, nämligen det mellan Gram Parsons och Emmylou Harris från tidigt 70-tal och plattorna G.P. och Return of the Grievous Angel.Titelspåret från den sistnämnda samt Love Hurts tillhör de eviga odödlighetsögonblicken. Inom vilken genre som helst.Vem som kom på, den fullständigt oväntade men helt igenom sannskyldigt briljanta, idén att låta de åtminstone formella motpolerna Plant och Krauss respektive röster stämma träff med varandra, förtjänar något vida mera än enbart beröm.Kanske är det producenten T Bone Burnett vi har att tacka? Så är det nog. Han plockade också in andra begåvningar, så som den fenomenalt lyhörde gitarristen Marc Ribot, basisten Dennis Crouch och trummisen Jay Bellerose.Steelgitarristen Greg Leisz hör också till helheten och så är T Bone Burnett själv med och spelar gitarr också. Och han är ju verkligen inte något dåligt kort i den funktionen.Sedan bör väl Burnett vara åtminstone medskyldig till urvalet av låtar som tolkas på Raising Sand.Genialt, även det. Vackert, så att man oftast inte vet var man ska göra av sig själv. Fluffande fram stora molnformationer av känslor som möts och drabbar samman. Musikaliskt sett - ett amerikanskt landskap ristat av tungt distinkt blues, ensamhetsilande bluegrass, stompig rockabilly, organisk folkrock.Lyssnar man på låt efter låt så är det bara skrämmande och hypnotiskt vackert. Från den inledande Rich Woman, där Plants och Krauss röster liksom lär känna och slingrar sig omkring varandra, fram till finalen med den traditionella Your Long Journey, där det bara är melankolisk ömhet och evighetslång innerlighet som gäller. "Oh, My Darling - My Darling, My Heart Breaks As You Take Your Long Journey".Det var mycket länge sedan, för att inte säga evigheter, sedan jag upplevde en skiva på samma totalt uppfordrande sätt som Raising Sand.Inte ett enda falskt eller tveksamt moment, ackord eller ögonblick. Ibland tar Alison Krauss fram fiolen och Robert Plant harklar sig. Magin fortplantar sig enligt sannskyldigt epidemiska proportioner.Och vi glider mellan Everly Brothers-låten Gone Gone Gone (Done Moved On), förre Byrds-medlemmen Gene Clarks Polly Come Home och Through the Morning, Through the Night, Tom Waits och Kathleen Brennans Trampled Rose, den ärrade (och stammande) gamle countryångaren Mel Tillis Stick With Me Baby och inte minst även den ultimative ensamhetpoeten och druckne Texas-trubaduren Townes Van Zandts frätande Nothin?.Alltsammans - oförglömligt bra. Ingenting annat än just det.Gäller även för låtar som Milt Campbells Let Your Loss Be Your Lesson, Naomi Nevilles Fortune Teller, Plants egen (skriven tillsammans med bland annat gamle Zeppelin-kompisen Jimmy Page) Please Read the Letter, Roley Jon Salleys Killing the Blues och Sam Phillips Sister Rosetta Goes Before Us; en hyllning till Sister Rosetta Tharpe.När någonting spelas in och blir så här unikt bra - då gäller det att absolut notera det.Alltså: Raising Sand med Robert Plant och Alison Krauss.En platta ni vare sig bör, kan eller ska från och med nu vara utan eller sakna i er skivsamling.
