Den nära vännen och litteraturforskaren Birgitta Holm har sammanställt en tiondel av Hillarps dagbok från andra hälften av 1900-talet till en tjock och spännande bok. Den återger Hillarps tankar, dialoger med älskare eller potentiella älskare, sexuella fantasier och arbetsanteckningar, hela tiden med blick för passionen i ett kalejdoskopiskt sökarljus. Boken är fragmentarisk, både för att dagboksformen som sådan inte gör omvägar för att skapa en övergripande dramatik och för att markeringar för utelämnad text och utsnitt ur en större textmassa får mig att undra vilken läsning de övriga 90 procenten skulle ge.
Tätt intill Dagboken följer biografin över Rut Hillarps liv, parallellt utgiven och medryckande och fängslande skriven. Trots författarens intentioner att inte böckerna ska fungera överlappande så visar dagboken mycket av det biografin berättar. Men biografin lider inte av detta, och då dess egna problem redovisas med Holms nära relation till Hillarp ger det snarare en nerv i berättandet. Bara då Holm sätter psykisk diagnos och gör överklivningar mellan andras (exempelvis Aase Bergs) tolkningar av Hillarps texter till tolkning av Hillarps person blir psykologiserandet problematiskt för mig, men detta sker vid få tillfällen. I övrigt är den biografiska läsningen av författarskapet solid och glidningen mellan liv/konst/dikt intressant. Båda böckerna utgör tillsammans ett levande tidsdokument med en inblick i en intellektuell kvinnas liv under lång tid.
Hillarps erotik är den passionerade lidelsen med lidandet som klangbotten, också för den litterära och konstnärliga produktiviteten. Masochismen stannar inte vid underkastelsefantasier, den levs ut och tillfredsställer (om än mest i huvudet). Övergivenheten och svartsjukan är plågsam i längtan efter de närmaste älskarna - främst experimentfilmaren Mihail Gandhi Livada; i andra sidan lägenheten i Årsta med egen ingång och unga älskarinnor, och författaren Sivar Arnér som också har andra - men när älskarna sviker eller håller distans är tillvaron nästintill outhärdlig. Men produktiv.
Det kunskapande Hillarp gör i sitt kärleksliv ger henne uppslag till en ojämförligt storslagen erotisk diktning. Holm beskriver den erotisk-religiösa mystiken med utdrag ur Hillarps sjunde bok En eld är havet (1956) samt ur dagboken: "Att lyfta inte bara erotiken utan även smärtan in i myten. För att uthärda den, för att överleva. / "En eld är smärtan. Mäktigt hon förvandlar." Mytens förvandlande makt. "Därför behöver vi konst och religion. Har du inte upptäckt det?"
Jag tycker det är befriande att det kärleksutlevande och konstskapande liv Hillarp lever, varken i biografin eller dagboken, ifrågasätts som avvikande (från exempelvis ett kärnfamiljsliv). Trots Hillarps stora lidande så framstår hon inte som en utsatt kvinna, tvärt om, stark med sitt hår i en frisyr som en drottnings krona, och med ett inspirerande mod att se till sina egna behov.