Med memoarboken Mitt i allt vill Sveriges historia personifierad i stället att vi ser den seriösa journalisten och utrikeskorrespondenten.
Efter femtiofem böcker om i huvudsak andras historia skriver nu Herman Lindqvist sin egen.
- Jag är glad om alla som bara trott att jag har hållit på med kungar i hela mitt liv ser en annan sida av mig, säger socialist- och diplomatsonen som redan vid 24 års ålder blev utrikeskorrespondent i några av världens mest oroliga länder.
Flykten från "Dödens fält"
Yrkeskarriären beskriver han som kantad av ren tur - på bekostnad av andras olycka.
- Jag råkade bara vara på rätt platser i rätt tid, förklarar han det faktum att han befann sig i Prag samma natt som Sovjetinvasionen skedde 1968, I Beirut när inbördeskriget startade 1975 och i Phnom Penh när röda khemererna intog huvudstaden 1975.
Tiden mitt i "Dödens fält" höll samtidigt på att kosta honom livet. Det vittnar fotografiet av en utmagrad Herman Lindqvist med en cigarett i mungipan om, det som också är bokens omslag. Bilden är tagen just när han har lyckats ta sig över den thailändska gränsen efter tre veckors fångenskap hos röda khemerna.
- Inbördeskrigen i Libanon och Kambodja var de som tog mig hårdas. Det är ett under att jag inte har något hål någonstans och är någorlunda normal.
Känga åt "Kulturhäxan"
Utrikeskorrespondenten som har träffat de flesta, från Indira Gandhi till moder Teresa, ges störst utrymme i den bildrikt illustrerade biografin. Mindre tid ägnas åt barndomen och de senare decennierna som tv-personlighet, författare och populärhistoriker.
Historia blev det ändå på heltid för Herman Lindqvist. 1992 kom det första bandet av Historien om Sverige ut, ett beslut på Norstedts som fattades snabbt och utan några omständliga mötesprocesser - vilket genererade många höjda ögonbryn på det anrika förlaget, avslöjar Herman Lindqvist i sin bok. Efter sex års uppehåll - och tal om att den elfte delen var den sista - jobbar han nu för fullt på en ny del, "När Finland var svenskt".
Men recensenterna har inte varit nådiga.
- Jag har aldrig fått någon cred för vare sig böckerna eller tv-programmen, även om alla säger att jag har bidragit till historieintresset i Sverige. Det gör mig lite ledsen, säger mannen som samtidigt menar att det mesta rinner av honom som en gås. I boken kan han ändå inte låta bli att ge ett par kängor till sina svenska journalistkollegor, som "Kulturhäxan på Expressen", även om namnen i slutversionen har strukits.
Skrev kungens jultal
I boken beskriver Herman Lindqvist också sin nära relation till kungahuset. Bland annat undervisade han under ett par år kronprinsessan Victoria i svensk historia.
- Lektionerna skulle vara på en timme, men de blev ofta 2-3 timmar. Vi talade mycket om kärlek. Då berättade hon för mig om Daniel, innan det var officiellt. Jag uppmuntrade henne att strunta i konventionerna och lyssna till sitt hjärta.
Han avslöjar också hur han 1992 spökskrev kungens jultal.
- Det ska ju vara hemligt, men det är så många år sen så det gör ju inget att jag berättar det nu. Jag är faktiskt lite stolt över det för det var första gången Dagens Nyheter kommenterade talet på ledarplats.
Olämpligt kunganamn
I våras knakade det ändå i relationen till kungahuset när Herman Lindqvist uttalade sig om namnet Estelle, även om han menar att relationen i dag är god igen.
- De flesta betraktade mig säkert som en sur gubbe som kritiserade unga människors namnval, men jag tänkte ur en historisk synpunkt. Det här är ju en blivande regent. Är det ett lämpligt namn i den svenska kungalängden?
Nyligen genererade en intervju på en extremistsajt också skriverier i tidningarna, något som för Herman Lindqvists blick att mörkna för ett ögonblick där vi sitter i det vackra styrelserummet uppe på Bonniers.
- Mitt största fel är att jag är väldigt spontan och att jag stundom har dåligt omdöme. Om det här sammanfaller så blir det rena självmordsbombeffekten.
Men visste du verkligen inte vilka du talade med?
- Jag var i Finland när de ringde och väldigt upptagen med mitt jobb. Jag hade ingen aning om vad det var för sajt. Jag fick historiska frågor som jag svarade på. Men jag borde förstås ha tagit reda på vem jag talade med.